"Ett av de viktigaste syftena med att införa betyg från årskurs 6 var att upptäcka elever med stödbehov. Vi ser nu att det sker men det får inte stanna där. Om skolan upptäcker stödbehov så måste också stöd sättas in. Det är en lagstadgad rättighet för elever" säger Cecilia Sandberg, enhetschef på Skolverket 2016.
Det är lätt att konstatera att diagnostiseringen bara är halva arbetet, eller ska man säga förarbetet till det som ska ta vid.
Bilder www.google.com
"46 procent av lärarna menar att betygen från årskurs 6 lett till att det är lättare att upptäcka elever i behov av stöd. Framför allt är det lärare som inte tidigare satt betyg som anser att det är lättare nu. Samtidigt svarar nio av tio lärare att de hade kompetens att upptäcka elever med stödbehov innan betygen infördes". (Skolverket 2016)
Ett av de övergripande uttalade syftena med betyg i årskurs 6 var att man skulle bättre klarlägga elevernas möjligheter och förmågor och därmed kunna rikta stödet "rätt". I verkligheten har man sett något helt annat, vilket Skolverket påpekar.
"Det är allvarligt när elever som behöver stöd inte får det. Efter att betygen från årskurs 6 införts ser vi fortfarande att fyra av tio lärare upplever att elevers möjligheter att få stöd är dåliga", säger Cecilia Sandberg.
Skolan organisation ett hinder
Jag menar att en stor del av oförmågan att möta eleverna och elevernas behov av stöd är skolans organisation. Vid läsårets början gör man ofta en inventering som innebär att kontrollera vilka elever som hade stöd förra läsåret. På många skolor grundar man den "nya" resursorganisationen på detta och avsätter de resurser man har och tilldelar lärarna dessa , menar jag. Man schemalägger då dessa till största delen, för att möta de krav som ofta ställs i början på läsåret. "Vilka elever ska jag ha och på vilka lektioner", är enligt min erfarenhet en vanlig fråga från de lärare som ska ge eleverna särskilt stöd.
"Huvudmannen har ett stort ansvar i att fördela resurser efter behov, vilket är en förutsättning för att fler ska få stöd. Även om en stor andel huvudmän uppger att betygen inkluderas i deras systematiska kvalitetsarbete är det dock ytterst få som faktiskt förändrat sin resursfördelning efter betygens införande i åk 6". (Skolverket 2016)
Varför så bråttom att komma igång?
Det bästa skulle förstås vara att vika de första skolveckorna för att på nytt gå igenom de elever som har haft särskilt stöd för att se om man fått den utveckling man ville ha. Eller att man kommit en bit på väg och därmed ev förändrar stödet. Samtidigt som man är betjänt av att "hitta" elever som uppvisat problem i sitt lärande och göra diagnoser för dessa. Detta tillvägagångssätt är förstås det logiska, även om tidigare lärandeproblem inte trollas bort bara för att man börjar ett nytt läsår. Men man måste alltid skapa tid för eftertanke och möjlighet för pedagogiska lösningar innan man startar skolarbetet på allvar.
Upplevelsen
Resultatet av diagnosarbetet kan ibland bli destruktivt, då eleven, vårdnadshavarna får information om elevens skolproblem, samtidigt som man uttalar att vi inte har tillräckligt med resurser eller i nuläget har vi för få speciallärare. Flera vårdnadshavare får höra att "vi kommer att göra så gott vi kan och omfördela i klassen", vilket jag upplevt många gånger i elevvårdssamtalen.
Av detta blir inte vårdnadshavarna klokare och läraren ser begränsningen i undervisningssituationerna. I värsta fall är detta en "mörkläggning" och ett förminskande av problemen, som ofta blir resultatet. Detta är ingen nyhet för mig, då jag upplevt detta många gånger, då problemet går "ett varv i elevvårdssvängen" med medskickade förslag och kommer åter i mitt "knä", där det förväntas lösas "inom klassens ram", ofta utan några extra resurser är tillsatta. Till sist måste jag konstatera att i varje "lärandeproblem" finns alltid ett övergripande skolproblem, då skolan ska anpassas för varje elev på dennes villkor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.