Kris och utveckling - fungerar den?

I kristider, i skolan och inom andra delar av vårt samhälle lösgörs mekanismer som i grunden har överlevnadskaraktär. För den enskilde läraren kan det yttra sig som att man håller hårdare om sin egen undervisning baserad på de egna förställningarna om kunskap och lärande.

Man kanske blir mindre benägen att dela med sig av sin yrkeskunskap och sina framgångsrecept. I bakgrunden "lurar" bedömningsyttringar som direkt syns eller inte syns i plånboken som en extra "krydda" i tillvaron.

Vi som är och har varit aktiva lärare har perspektiv på läraryrket och föreställningar om detta. Vi alla har funderat över paradoxen, med de förställningar som då i tiden "var sanna" och de som anses sanna nu.

Bilder www.google.com

Paradoxen När läraryrket tidigare var ett ensamarbete då hade lärarna kollektiva löner, när lärarna ska kollektivt samarbeta, då har de individuella löner.

Problemen döljs i vardagen
Ett problem som de behöriga lärarna förväntas lösa i vardagen är handledning av obehöriga personer som arbetar i skolan. Detta yttrar sig ofta i frågor om läromedel, pedagogik och praktiskt handlande. Inte sällan som lektionsupplägg.

Problemet med obehöriga döljs så snabbt det bara går med att obehöriga blir "lärare", dvs man bortser från brister i pedagogik och didaktik och får på så sätt på ytan en lugn situation. Detta blir att linda in "krisen" i yttranden som "på vår skola har alla klasser lärare", som ett exempel.

Ett annat grepp är att gjuta "olja på vågorna", genom att förringa skolans kris, med påståenden som "så bedrövligt är det inte på vår skola", "vi gör så gott vi kan, så det blir säkert bra".

En kris kan spridas som vågor på havet
En kris på arbetsplatsen kan lätt sprida sig till personliga "kriser" eller obehag av olika djup och omfång. Om man upplever sin plats i organisationen som otrygg och att man inte kan göra sig själv rättvisa då blir det lätt hinder i vardagen.

Johan Cullberg, psykiater, psykoanalytiker och författare, har beskrivit förloppet med de psykiska påfrestningarnas påverkan på individen. Jag menar att denna del har förringats när man diskuterar skolans kris, där man stannar på ytan och diskuterar lärartäthet, pedagogiska åtgärdspaket, ämneskunskapskurser eller skolhuvudmännens ansvar.

Visst, man diskutera lärarnas arbetsmiljö på ett ytligt sätt också, men man glömmer bort att titta på den enskilde lärarens upplevelser. Man kan nästan se att detta område är snudd på tabu. Man glömmer bort att det finns en allmänmänsklig aspekt i situationen som inte behöver belasta den enskilde eller peka ut denne.

Vi känner alla igen försvarsmekanismerna i den akuta situationen, de psykosomatiska reaktionerna som så småningom leder till bearbetningsfasen och till sist nyorienteringsfasen. Allt detta ligger under ytan i skolans kris och belastar personalen i skolan på olika sätt. Detta vet man av erfarenhet.

Göra "rent" på grundplanet
Jag menar att man måste börja där och "sopa rent" på det grundläggande planet, där individen och dennes upplevelser måste få "synas" i problembilden. Många gånger har det sagts "att lärarna är den viktigaste faktorn i skolan". Har man den synen i skolan så måste lärarna få mera "luft under vingarna" som både leder till personlig utveckling och skolutveckling, Detta måste ske med flera möjligheter att påverka i skolan genom diskussioner om konkreta saker och att dra upp riktningar för utvecklingen.

Ska krisen leda till utveckling så fodras två saker, först och främst att man erkänner att det är en kris och att man börjar i rätt ände med lärarnas yrkesvillkor och personliga upplevelser för utveckling. När man har trygga lärare som känner att de utvecklas, då har man också en bättre skola runt hörnet.