Utdelningen fortsätter

Man fortsätter att dela ut statliga pengar till lärarna, under "täckmanteln" - för "duktiga lärare". Sanningen är förstås en annan, att dela ut till alla på en gång gör för stora hål i statskassan, och inbjuder till "avundsjuka från andra yrkesgrupper. Förstelärare, lektor och lärarlönelyftet är exempel på utdelning av statliga pengar. Därför har man valt denna modell och delar ut i mindre poster och i vid olika tillfällen.

Lärarlönelyftet har precis som förstelärare, kriterier för utdelning som är minst sagt diffusa. De bygger på att skolledare och skolhuvudmän har insikt i lärarnas vardag så de kan bedöma vad som skiljer lärarna åt, dvs "duktiga lärare" från "övriga". I undersökning efter undersökning visar det sig att t ex rektorer sällan informerar sig i klassrummen för att i någon mån kunna göra en adekvat bedömning av lärarens kompetens.

Bilder www.google.com

Man tror på de goda exemplen som oftast har effekt i homogena grupper, när man har den na syn som ligger bakom utdelningen. Lärarna arbetar mer eller mindre decentraliserat i sina klassrum, så effekten av de goda föredömena blir helt klart svagare, menar jag.

Jag anser i grunden att lärarna är felavlönade och att alla behöver sina löneökningar. Men ser man till effekten i skolan för eleverna, så måste man skapa en annan modell än den nuvarande. Det mest logiska skulle vara att avsätta pengar till att stödja och kompetensutveckla de lärare som behöver detta för att bli "bra lärare". Det skulle göra skolan mera effektiv till förmån för eleverna. Här behövs både ock, höjda löner och medel för att stötta de lärare som behöver. Att som enda åtgärd dela ut pengar till "de duktiga lärarna" ger inte samma effekt som att stötta de lärare som behöver. Då får man flera som kan kalla sig "duktiga lärare" över tid.

De individuella lönerna gör redan idag att löneutfallet blir olika. Det var ju en möjlighet att belöna "duktiga lärare". Man kan förstås om man vill hantera lönerna kollektivt. Men då SKL, Lärarnas riksförbund och Lärarförbundet tagit till sig denna tanke med individuella löner, så kan man inte ta steget tillbaka.
Om man ska titta på t ex kriterierna för lärarlönelyftet så är de minst sagt diffusa.

# tagit särskilt ansvar för att utveckla undervisningen genom kollegialt lärande på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet,

# med stöd av formell avancerad utbildning utöver lärarexamen ha förbättrat undervisningens innehåll, metoder och arbetssätt,

# tagit särskilt ansvar för att stödja kollegor som är nya i yrket eller utveckla ämnen eller ämnesövergripande områden, eller

# tagit särskilt ansvar för särskilt komplicerade undervisningssituationer.

   Den som läser dessa kriterier blir inte särskilt klokare. Det kriterium  som vållar mig mest huvudbry är det andra, där man begränsat sig till den pedagogiska inriktningen. Det som många lärare uttrycker är fälten utanför den pedagogiska delen, som psykologisk inriktning, sociologi hur man hanterar grupper. mm  

Med denna skrivning skulle en matematiklärare ha möjligheten att gå en avancerad kurs i textilslöjdspedagogik utan att man undervisar vid söktillfället,. Men den ligger förstås inom sfären för en slöjdlärare. Visst kan man höja på ögonbrynen om någon matematiklärare gör detta och säja "att du undervisar inte i slöjd ". Men motiveringen kan vara att läraren kan komma att undervisa på en lite skola på landet, där denna utbildning kan vara ett plus. Så var går gränsen för formell avancerad utbildning utöver lärarexamen och vad är det??

Det hade kanske varit bättre att beskriva avancerade undervisningsfält inom vilka områden man skulle fortbilda sig. Områden där man vet att man får effekt, t ex psykologi och sociologi samt specialpedagogik.  Alla behöriga lärare har redan när de anställs en omfattande utbildning i pedagogik.

Den tredje kategorin ovan har ju fram till denna stund i allmänhet varit oavlönad för den som varit intresserad av att handleda. Man har genom alla tider sett att lärare ska utbilda kollegor inom sin egen tjänst? Inom arbetslaget kan man ....

·