Beprövad erfarenhet och vetenskapligt förhållningssätt

I skolans vardag, menar jag, att det pratas för lite om vetenskaplig inriktning inom lärarkollektiven medan skolan är mer inriktad på att arbeta efter beprövad erfarenhet. I många fall betyder det att man använder metoder som man ”alltid” gjort i skolan, är min erfarenhet. I flera fall tyder det på att nya metoder i vetenskapens tjänst har lite svårt att få genomslag och att användas mer än i korta projekt.

Från skolpolitiskt håll framhåller man att bibehålla skolans kvalitet och förbättra den över tid.  Där talar man om medel för detta i generella översiktliga drag, vilket gör att själva modellerna är svåra att greppa. Även Skolverket svävar på målet och försöker definiera olika förhållningssätt rent allmänt. Tyvärr, menar jag, att Skolverket mest arbetar i teorin, där mycket upplevs som skrivbordsprodukter av många lärare inklusive mig. Ska man uttrycka sig pedagogiskt så talar de till lärarna inte med lärarna.

Det finns många exempel på detta inom skolan som initierats, olika dataprojekt, läsprojekt, undervisningsmetoder. Ingen nämnd och de flesta redan glömda. Ibland kan det vara svårt att skilja på beprövad erfarenhet och olika vetenskapliga ansatser som prövas om man inte förstår innebörden eller ser det förväntade resultatet.

Skolverkets syn på vetenskap
Skolinspektionen anger att vetenskaplig grund betyder ”att skolorna såväl ska använda kunskap som härrör från vetenskapliga studier som att praktisera ett systematiskt utforskande för att kritiskt kunna granska, prova och sätta resultat i ett sammanhang”. Denna definition kan kanske tolkas som en kombination av Skolverkets och Skolforskningsinstitutets definitioner? Beprövad erfarenhet definieras som ”erfarenhet som är prövad, dokumenterad och genererad under längre tidsperiod och av många”. (Skolinspektionen)

Bilder www.google.com

Vetenskap handlar om ett systematiskt utforskande. I det vetenskapliga arbetet finns en strävan efter att kritiskt granska, pröva och sätta enskilda faktakunskaper i ett sammanhang. Problematiseringar av olika slag är viktiga för ett vetenskapligt förhållningssätt men även att verka för att bygga kunskap och synlighet. Det måste dock finnas en förbindelse mellan teoretiska uttryck till praktiken för att allt ska bli synligt på ett sätt som underlättar genomförande på "klassrumsgolven"

”Det som vi definierar som en vetenskaplig grund är alltså forskningsbaserad kunskap som kommer från resultaten av studier som forskare har bedrivit. Ett vetenskapligt förhållningssätt däremot är något man själv kan ha. Ibland kallar vi det också för ett kritiskt förhållningssätt. Ett vetenskapligt eller kritiskt förhållningssätt bör alla ha i alla sammanhang där man planerar, genomför eller utvärderar sin undervisning”. (Lena Adamsson 2017)

Skolverkets syn på beprövad erfarenhet
Skolverkets definition (2013) av "beprövad erfarenhet handlar om kunskap som har växt fram vid upprepade tillfällen över tid, som är dokumenterad och kvalitetssäkrad enligt vedertagen metod. Beprövad erfarenhet ska i likhet med forskningsresultat vara allmängiltiga, generaliserbara och därför överförbara mellan olika skolor"

Det kollektiva lärandet menar jag, bör ha en stor portion vetenskapligt synsätt och beprövad erfarenhet där man ”stöter och blöter” idéer, resultat av undervisningen, olika metoder som tillfört kunskap mm. För de flesta lärare utgår man till en början från beprövad erfarenhet som man är trygg med i detta arbete för att införliva de vetenskapliga forskningsresultaten

Skolverket framhåller lärarnas kollegiala lärande
”Kollegialt lärande är att tillsammans genom strukturerat samarbete lösa uppgifter, formulera problem och kritiskt granska inte bara andras utan även sitt eget arbete. Centralt i kollegialt lärande är att de som deltar tränar på att ge varandra konstruktiv och framåtsyftande återkoppling för att komma vidare” (Skolverket 2013).

Det är viktigt att de förändringar som kan bli resultatet av kollegialt lärande följs upp. En viktig fråga att ställa sig då är om förändringarna har lett till positiva förbättringar barns och elevers utveckling och lärande. Min erfarenhet är dock att detta lärande ofta lämnas efter en kort tid och sedan "glöms bort", då detta lärande oftast har sin grund i korta projekt. För att generera hållbar kunskap måste man stöttas över tid med medel och insikter om metoderna ska vara hållbara..

En skola i tiden
Att förändra metoder och förhållningssätt är en nödvändighet för att skapa en skola i tiden. Viktigt att en god trygg grund finns i beprövad erfarenhet förstås. Men att ”stanna" i denna beprövade erfarenhet leder inte till någon utveckling. De som betraktar skolan utifrån anser mycket ofta att det var bättre "förr". Att skolan utsätts för detta synsätt underminerar de försök som ändå görs. Man är då snabb att kritisera och inrymma dessa inom den myntade. "flumpedagogiken" som används av "förståsigpåare", som ett "vapen" att fortsätta vilja ha en skola man "känner igen". Helst ska den var likadan som när man själv gick i skolan.

Andra röster finns
Flera skoldebattörer säger att det är dags att återupprätta läraren som undervisare, men utan att återfalla i envägskommunikation. Genom att ta Vygotskijs teorier på allvar och se den allsidiga undervisningen som idealet, så menar man att det går att skapa en spännande skoldag för eleven, där hen ständigt möts av lagom stora utmaningar och där ändamålet styr undervisningsmetoden. Ibland är faktiskt en ren föreläsning bästa sättet, ibland är det diskussionen, eller grupparbetet och ibland det enskilda arbetet.

 ”Föreläsningar” får då inte innebära att den klassiska ”katederundervisningen” tolkas in, med den då utmärkande envägskommunikationen, måste dock understrykas. Många gånger är ett berättande viktigt för redundansen i lärandet och till att ge den efterföljande dialogen näring.

Kvaliteten urholkas?
För lärare med akademisk lärarutbildning är ovanstående inte några främmande tankar. Det är lätt att även se skillnaderna mellan beprövad erfarenhet och vetenskapligt förhållningssätt om man håller sig de klassiska begreppen. Om man för in ”faktorn”, de obehöriga personerna i utvecklingsdiskussionen, som ska utföra lärarens pedagogiska uppgifter, så kan denna kvalitetsdiskussion falla utanför de verkliga förhållanden för de obehöriga.

Nu ska man förstås inte generalisera, men när man ska försöka förändra skolan i tiden måste man var väl förtrogen med begreppens innehåll och verkan. Det som oroar mig i den här krönikan är att när flera obehöriga tillkommer i skolan, så riskerar den djupare idédiskussionen att slätas ut och den kvalitet som måste tillföras blir svag. Att inte nödvändigt kunna behandla dessa i ett djupare perspektiv blir då bara en allmän diskussion som inte leder till verklig förändring.