Stödinsatser i skolan – var finns dessa?

I det här inlägget refererar jag till en viktig studie om brister i stödundervisningen. En studie som väl förklarar problemet med stöd till de elever som behöver detta.

Skolverkets (2015) rapporter visar att antalet barn som är i behov av extra stöd har ökat och det uppskattas vara tre av tio barn som har någon form av funktionsnedsättning (Skolverket,2015). Dessa siffror härleder till tankar om lärares möjligheter att ge en likvärdig utbildning och tillgodose deras behov samtidigt som antal elever per lärare har ökat. Att tillmötesgå varje enskild elev och dess behov är att ge en likvärdig skolgång.

 Huvudreferensen i inlägget är en studie gjord av Emanuelsson. I och Persson, B. (2002), Differentiering, specialpedagogik och likvärdighet, en longitudnell studie av skolkarriärer bland elever i svårigheter.

”Syftet med Emanuelssons och Perssons (2002) studie var att se långtidseffekterna och konsekvenserna av att få specialundervisning. Resultaten från studien påvisar indikationer att de specialpedagogiska insatserna är mer framgångsrika när det gäller att lösa vanliga undervisningsproblem istället för att lösa elevers svårigheter” (Leonor Gustavsson Riveros 2019)

 ”Enligt Emanuelsson och Persson (2002) är det faktorerna begåvningsnivå, kön och socialgruppstillhörighet som bestämmer om en elev ska få särskilt stöd. Trots det definieras elever i behov av extra stöd utifrån varje specifik lärandemiljö, det innebär att varje elev som uppfyller dessa krav inte automatiskt får stöd”. (Leonor Gustavsson Riveros 2019)

Bilder www.google.com

Stödundervisning en bristvara
Som lärare med många tjänsteår är min uppfattning att stödundervisning alltid framhållits som en nödvändig åtgärd, men har nästan alltid varit otillräcklig. Trots att min uppfattning är att den under min lärartid aldrig ens kommit i närheten av behovet. Jag menar att den ofta varit ett rent lotteri. Inte sällan har åtgärderna kommit till för att ”reda upp” en ansträngd undervisningssituation. Inte sällan har "specialundervisning" tillgripits vid disciplinproblem i klassgruppen.

Om jag ska tala klarspråk så, menar jag, att begreppet stödundervisning/ specialundervisning ofta bara är bilden av en fungerande verklighet, men är i själva verket ett ”korthus” som förskönar verkligheten. Bristen på speciallärare/specialpedagoger gör att lärare, andra personer ska avhjälpa elevers svårigheter utan djupare specialkunskap. Vilket sällan går på djupet för en möjlighet framåt.

”Specialundervisningens område har sedan 1960-talet haft ansvar för att ta hand om elever med behov av särskilt stöd. Under tidigt 2000-tal har det varit svårt att se positiva effekter från specialundervisningen” (Emanuelsson och Persson, 2002).

Inkludering
Både nu och vid tidigt 90-tal fanns diskussioner om vad ett inkluderande klassrum innebär samt definitionen av ordet inkludering. Hornby (1999) ifrågasatte effektiviteten med att inkludera alla elever i ett och samma klassrum när det inte fanns relevant forskning.

En överdriven inkludering ger inte de effekter som eftersträvas. Problemet är tudelat, att ge eleverna samma möjligheter socialt och att ge stöd i i skolarbetet i den grad som behövs. Då ser många av oss lärare att ha en organisation som är statiskt kopplat till undervisning i helklass som normalmodell inte är optimal. Jag menar att en mer flexibel organisation måste skapas. Tyvärr är hindren många, bland annat bristen på utbildade speciallärare, och schemats "fyrkanter".

Arbetsbelastningen
Många lärare menar på att det är tung arbetsbelastning och att tid inte finns till att utveckla det kollegiala lärandet och mötespunkterna som finns räcker inte till, för att belysa svårigheterna. Likaså är det ofta en tidsbrist under arbetsdagarna tillsammans med eleverna.

Elever behöver ett system som hjälper till men också att de har lärare som orkar och kan klara av sitt arbete utan att slita ut sig för mycket. De behöver även eller känna att det finns tid att genomföra och utföra de anpassningar som behövs.

Det här inlägget avhjälper förstås inte problemet, men vill belysa svårigheterna som finns där, att se igenom begreppet ”stödundervisning” som ibland blir, i mina ögon, en dimridå som man ändå måste arbeta aktivt med.

Den överhängande frågan blir: Tjänar lärare och elever något på att illusionen, stöd till alla elever som behöver, och framhålls som om det vore ett faktum? Gustav Fröding sa i en av sina skrifter "Detta ska ut i hela sockna", i den här meningen menar jag, är det det rätta för nödvändig förändring. Är det inte dags att sluta "föra" vårdnadshavarna "bakom ljuset" och framhärda att deras barn får tillräckligt stöd i lärandet. Skulle detta vara fallet så är det oftast ett undantag i det verkliga världen. Att "gömma undan problemen" är ingen framgångsmodell.

Källor

Emanuelsson. I och Persson, B. (2002) Differentiering, specialpedagogik och likvärdighet, en longitudnell studie av skolkarriärer bland elever i svårigheter.

Gustavsson Riveros L (2019) Arbetet kring stödinsatser i svenska grundskolan

Hornby,G. (1999) Inclusion or delusion: Can one size fit all?. Support for Learning

Skolverket

Specialpedagogiska myndigheten Stöd till elever