Pedagogiska utredningar i skolan – ett verktyg för skolans kompensatoriska uppdrag?

Titeln till inlägget är hämtad från en forskningsrapport av Englund, Liljemark 2018, Umeå universitet, där man undersökte om åtgärder för elever i behov av särskilt stöd leder till  kompensatoriska möjligheter. I skoldebatten har hela tiden följt denna fråga som man genom åren haft olika anslag i – specialundervisningen, för elever i behov av särskilt stöd i lärandet. Detta är en stor utmaning för skolan och lärarna, att skolan ska vara kompensatorisk och ge möjligheter till alla elever. Under åren har man sett lite olika på detta. Läroplan 80 har, menar jag, fortfarande underförstått ett starkt inflytande på sammanhållna klasser.

”I läroplanen för grundskolan, Lgr-80 beskrivs att alla elever, oavsett förmåga eller kapacitet, skulle undervisas tillsammans. Det fanns likväl beskrivna särskilda åtgärder för elever med stora intellektuella, fysiska, emotionella eller sociala svårigheter som till exempel särskild undervisningsgrupp eller skoldaghem. Det var upp till varje skola att bestämma vilken sorts problematik som skulle ligga till grund för de kompensatoriska åtgärderna” (Hjörne, E., & Säljö 2013)

Sammanhållen klass - lösningen?
Föreställningen att alla elever ska gå i sammanhållen klass finns som en underliggande idé fortfarande, som omöjligen kan hanteras av en klasslärare inom ramen för klassrumsundervisningen. En aspekt som inte kan förbises är tillsatta medel som är en kostnadsfråga, men kan också vara en administrativ fråga förstås. Även om man inte påtalar detta, har jag upplevt. Jag menar att man ännu ser för lite av flexibla undervisningsgrupper tillsammans med "klassrumsundervisning" i en varvad "kompott".

Bilder www.google.com

Denna föreställning av "klassen" avspeglas ofta även idag kan jag konstatera, att man ska ha sammanhållna klasser för alla elever, för att främja den sociala gemenskapen. Att varje skola skulle analysera och anordna dessa resurser blir som jag ser det en svaghet. Men kan om man har god inblick i problemet, kunna vara ett framgångsrecept också. Men ska man följa debatten noga så lutar det oftare mot att det brister här, är min upplevelse. (Skolinspektionen)

Kartläggningen är grunden för att lyckas – men det är långt från allt
En förutsättning för att lyckas är en ingående kartläggning av elevernas situation. Skolverket (2014a; 2014b) beskriver hur en arbetsgång för pedagogisk utredning kan utformas, där utredningen börjar med den pedagogiska kartläggningen av elevens skolsituation på individ- grupp- och skolnivå. Detta måste alltid vara ett första steg i hanteringen.

Uppdelningen för elevårdsituationen som rekommenderas

1.   1  Vad beskriver elev och vårdnadshavare - här ges eleven och vårdnadshavaren möjlighet till att bli delaktiga i kartläggningsprocessen. När eleven får komma till tals i kartläggningen skapar det möjlighet för lärarna får en uppfattning om hur eleven ser på sin skolsituation och sitt lärande.

2.  2   Vad kan påverka på skol- och gruppnivå – här ligger fokus på vad som påverkar elevens förutsättningar för lärande. Skolnivån kan beskriva hur skolan fördelar sina resurser och organiserar sin verksamhet. På gruppnivå kan det handla om vilka pedagogiska metoder som används, hur lärmiljön är organiserad samt hur elevgruppen fungerar

3.  3   Individnivå – här beskrivs elevens kunskapsutveckling där lärarna kortfattat redogör för elevens kunskaper i förhållande till kunskapskraven. Därefter görs en pedagogisk bedömning av elevens behov

(Englund,  Liljemark 2018)

    Skolans personal och vårdnadshavarna
    Min erfarenhet är att många gånger deltar inte eleven i genomgången av                                 skolsituationen, utan den sker oftast mellan vårdnadshavare och skolpersonalen.                   Svagheten blir då att man förlorar viktiga upplysningar hur eleven ser på skolan och sina         svårigheter.

En svaghet
Min erfarenhet säger att uppföljningen av elever i behov av särskilt stöd ofta inte följs upp över tid utan man tillför resurser av olika typ och behåller dessa ofta under t ex en termin eller ett läsår utan återkoppling. Det andra steget - kompensatoriska steget uttalas ofta inte som en väg framåt, anser jag.

”Det saknas relativt ofta ett kontinuerligt arbete där de pedagogiska konsekvenserna av arbetet med barn i behov av särskilt stöd diskuteras. Det brister också i analysen av lärarens roll, upplägget av undervisningen och bemötandet av eleven då svårigheter uppstår. Även uppföljningen av det särskilda stödet är bristfälligt” ( Lindqvist, Nilholm, Almqvist och Wetso (2011)

Skolpersonalens ansvar
”Elevernas behov av särskilt stöd ska utredas då det visar sig att det stöd som har getts i form av extra anpassningar inte är tillräckligt för att eleven ska nå de uppsatta kunskapsmålen. Det ska framgå vilket behov av särskilt stöd eleven har och i vilken omfattning. Om det visar sig att det stöd som getts i form av extra anpassningar inte är tillräckligt eller om eleven visar andra svårigheter i sin skolsituation ska skolan skyndsamt utreda elevens behov av särskilt stöd. Skolan ska se till att eleven får det stöd den har rätt till enligt utredningen för att eleven ska har möjlighet att nå de kunskapskrav som minst ska uppnås”. (Skolinspektionen, 2018)

Kompensatoriska åtgärder
Mina och många lärares erfarenheter och uppfattningar beskriver ofta att pedagogiska utredningar är ett verktyg för att utreda elevens behov av särskilt stöd för stunden. Dock är inte att se elevens behov samma sak som att utföra det kompensatoriska uppdraget i det längre perspektivet. Detta kan vara en frustration hos lärarna när stödbehovet påvisas i elevvårdsutredningen men att det saknas resurser och kompetens för att möta elevens behov långsiktigt. Utifrån den bakomliggande studiens resultat (Englund M, Liljemark M 2018) är vår reflektion att arbetet med pedagogiska utredningar är både tid- och resurskrävande och därmed måste stödinsatserna vara optimala för att leda någonstans.

Min erfarenhet är att man ganska ofta stannar vid de omedelbara åtgärder som man bedömer, men man kommer nästan aldrig till den kompensatoriska nivån. Det är ju på den man kan hjälpa eleven i sitt utveckling.

Kompensatorisk skola?
Skolans sämsta ”gren” är att vara kompensatorisk för eleverna, särskilt för de som är i behov av särskilt stöd. Detta är specialpedagogikens område som påpekas i alla skollagar och i många förskrifter. Detta är mycket frustrerande för vårdnadshavaren och för den undervisande läraren kan jag konstatera efter ett stort antal elevvårdssamtal. Min erfarenhet är att man inte allt för sällan får tillbaka ”elevvårdsproblemet” efter ett varv i elevvården, i bästa fall med några råd. I praktiken kommer eleven många gånger ”tillbaka” till samma situation igen och skolgången fortsätter som om inget hänt om man ska vara krass. Oftast går insatta åtgärder om de finns ”enligt principen laga hål”, men inte att staka ut en kompenserande väg för eleverna.

 Källor

Englund M, Liljemark M (2018) Pedagogiska utredningar i grundskolan och grundsärskolan Ett verktyg för skolans kompensatoriska uppdrag?

Hjörne, E., & Säljö, R. (2013). Att platsa i en skola för alla

Nilholm, C. Persson, B. Hjerm, M. & Runesson, S (2007). Kommuners arbete elever i behov av särskilt stöd- en enkätundersökning

Skolverket, 2014a; Skolverket, 2014b

Skolinspektionen, 2018