Vem leder vem?

I ett tidigare inlägg berörde jag en del i skolan som inte omtalas särskilt mycket i den allmänna skoldebatten när man vill leta efter möjliga orsaker till skolans kris. Rektorer och kommunala huvudmän förekommer alltför sällan i den nationella skoldebatten. Jag vill använda en liknelse för att beskriva de olika nödvändiga nivåerna i skolans ledningsprocess och deras uppgift.

Skolan ännu en “främmande fågel?”
Om man då jämför rektorn med ett fartygs kapten, så förstår man den centrala plats denne bör ha i verksamheten. Utan en utbildad och kunnig kapten på ett fartyg kan det snabbt gå utför. En rektor ska enligt skollagen “agera kapten” på “skolskutan” och leda verksamheten, även den pedagogiska. Den kommunala huvudmannen blir i detta exempel “redarens” som i sin tur ska leda den övergripande verksamheten och ge förutsättningar, uppföljning och återkoppling till alla skolanställda inbegripet då “kaptenerna”. Ännu “hänger” skolan som organisation ofta “på sidan” av övrig traditionell kommunal verksamhet, har jag upplevt. Fortfarande spåras, menar jag, lite valhänthet, då skolan i sin helhet inte så lätt införlivas i vanlig kommunal förvaltningstradition.

“Ett särskilt problem är att med en kommunal skola måste huvudmannen ta hänsyn till den lokala politiska opinionen. Resurser till skolan är begränsade och en fördelning efter socioekonomiska
grunder handlar i praktiken inte sällan om en omfördelning inom
kommunens skolbudget”. (SOU 2014:5)

Rektorernas pedagogiska arbete regleras i skollagen
“Skollagen 2010:800 2 kap 9 § Det pedagogiska arbetet vid en skolenhet ska ledas och samordnas av en rektor. Det pedagogiska arbetet vid en förskoleenhet ska ledas och samordnas av en förskolechef”.

För mig är uppdraget tydligt och klart. Det finns ingen annan tolkning än denna. Trots detta verkar det finnas många personliga tolkningar av innehållet i rektors uppdrag, som gör att man ofta prioriterar andra saker än denna viktiga del i skollagen, det är min uppfattning. (Rapport 2010:15).“Ledarskap är att utnyttja individernas samlade kapacitet för att nå det gemensamma målet”. (Mimmi Dahlström i Kunskapsvärlden). Att det blir så många tolkningar av innehållet i rektorsjobbet är troligen ett bevis på avsaknaden av tydlig kommunal viljeyttring, anser jag. Varje kommun måste förstås ha en uttalad vilja med skolan som den uttalas i styrdokumenten.

Om rektor är otydlig i sitt ledarskap leder det lätt till att det bildas informella grupper inom lärarkollegiet. (Rapport 2010:15). Grupper som kan ha helt andra kriterier än vad som bör ske enligt styrdokumenten. Allt liknar då mera ett “självspelande piano”, där lärarna i stället i stora delar styr skolans verksamhet, utifrån sina perspektiv och föreställningar, utan att rektor deltar aktivt i den.

Huvudmannen – kommunen
“Huvudmannens ansvar att i samspel med rektorerna bidra till utvecklingen av en förnyad ledarprofil behöver aktualiseras, så att rektorer inte känner sig lämnade att leva upp till en omöjlig ledarroll” (Rapport 2010:15)

Detta inbegriper då de möjligheterna rektor har för detta. Möjligheterna måste då “medskapas” av arbetsgivaren. Reglerar man rektors administrativa del för omfattande, då blir det svårare att vara en pedagogisk ledare. Med den nya skollagen visar man på en mer aktiv roll för rektors pedagogiska ledarskap som fokuseras på måluppfyllelse och elevernas lärande.

“Ska rektor genomföra styrdokumentens intentioner om ett aktivt pedagogiskt ledarskap krävs en annan prioritering bland rektors arbetsuppgifter”.(Helene Ärlestig) (www.forskning.se).

Det aktiva uppföljningsarbetet 
Varför gör kommunen sällan löpande aktiv tillsyn på plats hos rektorerna och orienterar sig om hur arbetsmiljön ser ut och vilket innehåll och inriktning rektorernas arbete har? (Rapport 2010:15 s. 40). Jag menar att man också aktivt bör tillse att ramar och förutsättningar är optimala för kommunal skolverksamhet, också inom rektorernas revir. Rektorsarbetet har, på papperet, förändrats från att vara ett helt administrativt arbete till att lika mycket varav ett pedagogiskt. Men i verkligen är det ofta inte så.

“Rektor ska rikta sitt arbete mer på elevers lärande och kunskapsinhämtning än på traditionell administration och förvaltning. Kommunen kräver å sin sida att rektorer ansvarar för budget, ekonomi, personaladministration etcetera. Dessutom förväntas rektorer att i olika avseenden aktivt medverka i den skolkommunala verksamheten”.(Gunnar Berg, professor, Mittuniversitetet)

Om kommunen lägger på för många administrativa uppgifter på rektorerna, så hindras möjligheter för ett pedagogiskt ledarskap effektivt. Då menar jag att detta är ett större hinder mot att reformera skolan än vad lärarna anses åstadkomma på egen hand. (SOU 2014:5). När kommunen har en personalavdelning, så bör den överta del av det administrativa personalarbetet från rektor. Ekonomisk stöttning kan ske genom ekonomiavdelningen osv. Rektor ska däremot göra en bedömning av lämplighet för anställda och blivande anställda. Att arbeta så här frigör en avsevärd potential, kan jag anta, just till pedagogiskt ledarskap.

Vilka är miljöbovarna?

Människor i gemen har en förmåga att dela upp världen i "vi och de andra".
Människor i gemen har en förmåga att dela upp världen i vi och de andra. När det gäller miljön och miljöhotet, så ser vi de andra, alltså inte vi, som de stora bovarna och de som ska reda upp hotet mot miljön. Vi ser Kina, USA m fl länder som de stora miljöbovarna.

Lilla Sverige behöver inte anstränga sig mera eftersom vi är så "bra" ändå. I vårt land sköter vi om miljön på bästa sätt. Tar vi exempelvis bilarna, så kan vi köra omkring i stadsjeepar med fyrhjulsdrift inne i städerna. Vi köper allt större och bensintörstigare bilar utan att reflektera. Det är ju de andra som är miljöbovarna så inte blir det sämre om vi i vårt lilla land köper dessa bilar.

Det tråkiga är att vi förstör miljön för kommande generationer tillsammans med "dem" genom vårt egoistiska tänkande. Ibland kan man under hur dumma vuxna människor kan vara. Frågar man ett barn så får man ett rakt och klokt svar om miljö och miljöförstöring. Alla smutsar vi ner i naturen och vår värld, "i det lilla och i det stora", det kan alla skriva under på . Vi som ser bilen som en frihetssymbol som man kan bruka obegränsat blir allt färre. Är det, det som ger hopp för framtiden, måntro?