Negativa vibbar – ett gissel

Att vara lärare och pedagog har alltid varit en stor “konst” och därtill ett intressant yrke. Men att vara lärare i tider av nedskärning, övertalighet eller budgetproblem, större klasser, färre läromedel mm är inte bara en konst utan en reell utmaning.

Att utsättas för att “negativa vibbar” kanske uttalas av andra dagligen fordrar en lärare av gedigen kaliber, en lärare som inte dras ned i “den nedåtgående spiralen”, de “negativa vibbarnas träsk”, som skapar ett negativt tillstånd i skolan. Ett tillstånd som blir förödande i sin förlängning.

Den dag vi som lärare upplever vår tillvaro som hopplös i skolan, då har vi redan anträtt en bra bit på vägen i den nedåtgående spiralens kraftfällt. Då börjar de negativa vibbarna att ta tag i sinnet

En stor sanning i all verksamhet med människor, i vårt fall då elever, är att man inte alltid “klarar” sig själv som lärare i alla delar. Läraryrket har förändrat ganska radikalt över tid.

Det som hänt är att  “samhället” trängt sig in i skolan allt djupare med människors sociala verklighet och levnadsvillkor vilket då blir en faktor till i det dagliga arbetet. Detta gör att vi måste ha kollegor att bolla olika spörsmål mot för att vi själva ska få perspektiv på den egna situationen. Om man under dessa förhållanden ändå  framhärdar och strävar efter att ändå alltid klara sig själv, då kan snart det egna vardandet i skolan bli ohållbart i det långa loppet. Ganska ofta leder detta till att man kan “gå i väggen” och få personligen betala med hälsan eftersom samhällets “sociala krafter” är starka när de “trängt in i skolan" på allvar.

Jag själv har varit med under hela resans gång och sett förändringarna komma. Min väg att möta detta var att sätta mig på skolbänken för att förkovra mig i de frågor och uppgifter som har “tillstött” och som kräver mera psykologisk, pedagogisk och social kunskap.

En av de första lösningarna för alla lärare är förstås att tillsammans är vi starka. Vi måste bättre kunna ha en öppen dialog och erkänna våra tillkortakommanden med lite humor. Inget är egentligen så eländigt som man tror. Det upptäcker man i dialog med sina kollegor. I grund och botten  är vi alla lika, med samma problem och utmaningar.
Vi lärare är ju tränade att genomskåda  “dimridåer”, så varför förställa oss när vi inte behöver? Är det idealbilden av “superpedagogen”, som klarar allt, som lurar runt hörnet?

Tillsammans måste vi hålla “ångan” uppe och försöka se positivt på varje dag. För tittar vi lite djupare så finns ljuspunkterna där. Låt inte de negativa vibbarna förpesta din tillvaro och för den delen också skolans miljö. Den dag vi ger efter, då sänker vi också våra elever på samma gång.  Jag brukar ibland tänka på de kinesiska visdomsorden:
“ det mjuka strået böjer sig i stormen, men kvisten bryts av”. Detta tål att tänkas på. De gamla kineserna visst vad det handlade om för flera tusen år sedan. Vi måste alla ha ett verklighetsförankrat förhållningssätt till vårt yrke och vår förmåga.