Lärarens profession – insikt om lärandets villkor.

Att vara lärare och pedagog är inte  "bara" att stå framme “vid tavlan” och "undervisa". För många är just denna bild, den som är den mest framträdande. Tyvärr så marknadsförs denna del av skolpolitiker på riksnivå genom att man enbart fokuserar på lärarnas ämneskunskaper. Visst ska en lärare ha goda ämneskunskaper, men utan andra viktiga delar så står man sig slätt.

Om man inte har grundläggande kunskaper, “social kompetens” i att verka bland människor, stora och små, så blir man lätt utlämnad till att bara bli "kunskapsförmedlaren" och individualisten i den "gamla"  betydelsen, det man ibland vanvördigt kallar för "skolfuxen" . I detta begrepp ligger gamla förställningar om lärande och hur människor "får" kunskap. I mångas ögon räcker tyvärr denna ansats för att kalla någon person lärare.

Föreställningen att läraren på något mystiskt sätt ska kunna ta av sin kunskap och "hälla över" eleverna så att de uppnår samma kunskapsnivå. Detta är förstås den klassiska behaviorismens grundtankar som spelar in här, eleverna betraktas som  "tomma lådor" utan erfarenheter och tidigare kunskaper. Om man har denna uppfattning, hur kan man då förklara att elever kan skaffa sig kunskap på egen hand, framför TV:en vid datorn eller i föreningen? Att verka i tiden och följa skolforskningen är också viktigt för läraren. indirekt verkar man i denna anda om man bara erkänner de kunskaper eleven skaffat sig i skolan.

En stor del av lärarens pedagogiska uppgift ligger på flera andra plan än undervisning, som man till en början inte ser som utomstående, t ex. att föra dialoger med eleverna om lärandet, att arbeta utifrån ett framtidsperspektiv och intressera sig och verka för elevernas framtida liv i vårt samhälle. Det är mycket viktigt  att tillåta sig att vara människa, i betydelsen att visa sig själv utanför själva "lärarrollen". Detta gör man genom att samtala med eleverna och inte att tala till eleverna. Om man som lärare inte besitter djupare social kompetens och förstår skillnaden, så blir det svårt att verka i skolan. Skolministerns förslag om en lärarlegitimation, där man kräver en viss nivå av insikt ligger väl i linje med det ovan sagda

En annan förödande föreställning om skolan är synen på kunskap, där många menar att kunskap är detsamma som fakta. Med detta synsätt "återanvänder" man hela tiden gammal "kunskap=fakta" och då når man sällan till verkligt lärande som kan användas i andra liknande situationer. Ändå värre är om man då får "betyg" på goda minneskunskaper, dvs man kan återupprepa fakta som man lärt sig utantill. Detta har hittills varit den största myten att spränga. Än idag försvaras denna tes ännu även i lärarleden. Kanske är det bra för den enskilde läraren, då det är lätt att göra prov mm?

Visst kan det tyckas tryggt att som förälder känna igen sin egen skoltid hos sina barn, men man glömmer då bort att vårt samhälle förändras över tid. Nu behövs nya framtidsinriktade kunskaper i skolan. Om läraren blir kvar i denna gamla “säkra” miljö, utan att lyfta blicken mot horisonten och också att “se ut i vårt samhälle” så blir man en konserverande faktor. Lärarens genomgående uppdrag är att förbereda eleverna för ett senare yrkesliv. Om inte detta tillgodoses så blir skolan bara en “skyddad verkstad” , med ett eget inre liv, som allt mer främjar sig från resten av samhället. Så titeln på inlägget är en ledstjärna menar jag.