Kunskaper och färdigheter i tiden?

I den politiska debatten har man livligt debatterat elevers kunskaper eller brist på “kunskaper”, betyg eller inte betyg. I betygsdebatten blir det lätt övertoner och jämförelser med den skola som fanns eller fortfarande i stora stycken finns, välj själv. Kanske mot bakgrund att betygen är ett trubbigt redskap för att mäta skolresultat och lärande, detta är i forskningsleden allom bekant.

Vi har haft en skola i utförsbacke  10-15  år, menar jag. Under besparingstiderna blev skolan ännu mera lik den gamla folkskolan. Mycket av de gamla metoderna kom åter. Mindre pengar att köpa in läromedel satte snurr på kopieringsmaskinerna. På dessa producerades arbetsblad i mängder, man lånade “vilt” ur olika läroböcker enligt “snuttifikationsprincipen”, lite här och lite där, och grupparbetena försvann nästan från “kartan”. När grupparbetena kom var de tänkta att bli exempel på nya elevaktiva metoder. Tyvärr slarvades denna ansats till stora dela bort, då många lärarna inte var förberedda eller riktigt insatta i metoden som sådan. Forskare  har visat under många år att elevaktiva arbetssätt är överlägsna  flera andra metoder, så visst var detta en klar motgång.

Då det begav sig blev det ofta laissez-faire-pedagogik, eller i vardagligt tal “låt gå pedagogik”, i realiteten inget stöd alls från pedagogen. Man gjorde då ofta den felbedömningen att en elevgrupp plötsligt skulle kunna organisera sig, staka ut riktning och börja lära på egen hand. Detta var förstås i många stycken dömt att misslyckas. En god satsning som tyvärr blev en dagslända på 70 – 80-talet främst. Pendeln slog tillbaka mot enskilt arbete, där eleven skulle sitta tyst i sin bänk och arbeta, eller skriva av tavlan. Då kom förstås förmedlingspedagogiken tillbaka med full kraft som ett brev på posten.
Flera  olika reformer för skolan kommer 2011. I denna debatt hör jag till min förfäran att “katederundervisningen” ska stärkas och få mera utrymme. Det är rop från en gången tid menar jag, där fakta som ska läras utantill har en förstaplats. Mycket av det som läckt ut andas en förgången tid. Vi ska ha den gamla “realskolan” tillbaka kan man få för sig, där det var “ordning och reda”.

Vår skolminister har i många stycken en föråldrad syn på lärande, anser jag. Men han pratar sig varm för elever som behöver extra stöd och det är ju i sak bra. Men vad ska dessa elever lära sig och på vilket sätt?

På ett område har skolministern “slagit huvudet på spiken” och det är tesen att eleverna ska följas upp över tid. Man ska utvärdera deras utveckling i sitt lärande vilket är bra. Nu sker inte detta alltid, menar jag, och det på fullt allvar. Nu ska man inte generalisera för alla förstås.  Men man kan ibland anfäktas som lärare av “hygglighetsprincipen”, med ex. “lille Kalle är lite “sen” i sin läsning, men han blir säkert bättre” och så avfärdas lille Kalles problem tills vidare. Dylika ting kommer kunskapsuppföljningen att råda bot på vilket är positivt för den enskilde eleven. Här kommer vår skola att få ett förbättringsområde. Detta är ju tröstande i det hela.