Förändrar ramarna något egentligen?

Jag är lite fundersam över hur man tänkt när man nu ska förnya skolan, med nya läroplaner, kursplaner, nya  bedömningskriterier mm. På ett par områden kommer det att bli bättre, rättssäkerheten och betygsättningen. Skolans rättsäkerhet har hittills ofta varit “ungefärlig”, där man gjort det man tyckt var lämpligt i olika situationer. Betygsättningen skärps också till med bedömningsmatriser för de olika betygsstegen. Här är ett område där det är mycket att göra, då ibland moral och flit nu betygssätts ganska allmänt, enligt undersökningar. Att sätta betyg gör man enbart på elevens kunskaper om man följer regelverket, det gamla och det nya. Dock visar sig skolans gamla “spöke” ganska ofta, där man lägger moraliska värderingar på eleverna, menar jag

Lärarnas formella grundutbildning skärps och därtill en lärarlegitimation. Detta är i grunden bra men mycket av ansträngningarna “skjuter” bredvid målet vill jag påstå. Insatsen för lärarna är att de ska erbjudas kompletterande ämnesutbildning för att få formell behörighet, inte bättre förmåga att undervisa.

Ämneskunskaperna är nu inte skolan största problem utan den nödvändiga insatsen för att utbilda till kompetentare lärare som använder moderna elevaktiva undervisningsmetoder. Detta lyser tyvärr med sin frånvaro nästan helt i nuvarande satsning. Skolans stora problem är de försämrade studieresultaten. Åt detta gör man då ingenting, åtminstone inte i detta första skede, menar jag.

Ibland är problemet ibland lärare, även  med mycket goda ämneskunskaper, att man trots detta ändå har svårt att inspirera på ett didaktiskt modernt sätt. Mellan ämneskunskaper och didaktik finns ingen naturlig koppling per automatik. Skolforskningen har dömt ut den nuvarande skolan, där man bara behandlar fakta som ett slutmål. Hjärnforskaren Martin Ingvar är en av dessa forskare som visar en möjlig väg för undervisningen-  Om man ser till elevernas utveckling och hjärnans förmåga så är skolan ineffektiv, som den ser ut nu säger han.

Ska man kunna gå vidare och försöka ändra på den nedåtgående spiral som beskriver skolans resultat så måste man “angripa” pedagogiken och didaktiken som en central fråga. Jag menar att man måste återupprätta den pedagogiska- och didaktiska dialogen i alla lärarled. Vi kan inte ha lärare som inte “har tid” att diskutera yrkets kärna och att personligt utveckla sig för elevernas skull. Att bara upprätthålla det som skolan är, leder ingenstans, jo kanske mot avgrunden om man är pessimist.

Inom psykologin finns en tes “kris och utveckling” som väl kan sättas på skolan. Nu har vi en kris när det gäller skolans resultat. Är man beredd att skapa en utvecklingsväg, med nuvarande allmänna inställning? Tveksamt menar jag. Jag ser inga tecken ännu