Vart tog lärarskickligheten vägen?

I de gamla lärarutbildningarna (start 1968) bedömdes man som lärarstuderande i kriteriet lärarskicklighet (Jag hoppas att begreppet finns kvar, då det är centralt i yrket) . Då tittade man på bland annat hur man utför undervisningen, personligt handlag, kreativitet, didaktisk skicklighet. Detta förstärktes av att man gjorde en praktiktermin och under denna avlönades man som lärare. PÅ så sätt fick jag och mina medstuderande känna på yrket under le4dning av erfarna handledare. När praktikterminen togs bort och ersattes med några veckors praktik, då började urholkningen av lärarutbildningen

Den stora vinsten med denna termin var att man förbereddes för läraryrket på ett väl utarbetat sätt. Trots detta var vi som alla nya lärare lite tafatta till en början, men vi hade mera erfarenhet i att undervisa än dagens lärarstuderande, vill jag påstå.

Utan att ha studerat den nuvarande lärarutbildningen på djupet  så vill jag påstå att dagens nyblivna lärare är sämre rustade än vi var, då det begick sig. Detta grundar jag på de intervjuer och observationer som jag gjort under ett antal år, med och av, nyblivna lärare. Till detta kommer Tv-serien  klass 9A, som tydligt visade på tendenser i samma riktning, vad som kom i dagen när det gäller att vara nybliven lärare. Även om detta var TV så  lyste tillkortakommandena igenom.

Skolverket och skolinspektionen har gjort många inspektioner i landets kommuner. I de flesta finns samma kritik,  för många lektioner genomförs på föga funktionella sätt. Fortfarande blir de flesta “handskrivningsövningar”, där läraren skriver på tavlan och eleverna skriver av tavlan. Denna metod användes redan innan det fanns skolböcker i folkskolan och då ska vi inte prata om datorernas möjligheter på samma dag ens.

När skolinspektionen gick in i klassrummen och tittade på lektionerna såg man nästan ingen skillnad på de lärare som arbetat länge i yrket och de som var nya i yrket. Denna erfarenhet är generell i Sverige tyvärr. Jag vill inte vara kategorisk för jag vet att det finns undantag och lysande förmågor, men de är alltför få och “väl isolerade” i många fall från sina kollegor. De flesta lärare ägnar sig fortfarande ofta åt förmedlingspedagogik, där man utgår från att läraren har all kunskap och att eleverna inte har någon från början.

Visst kan de nya lärarna drilla eleverna och ge utantilläxor och kräva att eleverna kan återge fakta. Men detta är inte vad jag kallar lärarskicklighet. Den innefattar helt andra saker. Då användar man bland annat sitt kunnande för att undervisa dynamiskt med god elevmedverkan och på elevernas villkor.

Utan detta lärarskicklighetsbegrepp överlever inte skolan, då eleverna ofta nu tråkas till likgiltighet, när man sitter passiv på lektionerna eller svarar på frågor man aldrig ställt. Det finns för lite ambition att arbeta elevaktivt i den svenska skolan fortfarande.