Samhällsbärare eller inspiratör/nytänkare?

Lärarens yrke har i alla tider varit “samhällsbärarens”, dvs den person som överbryggar samhällets normer och värden till de nya generationernas skolbarn  Att vara samhällsbärare innebär att man förbereder eleverna för det rådande samhället. Detta har tidigare gått utan mankemang eller svårigheter, då samhällsförändringen varit måttlig.

I vårt nuvarande samhälle fungerar denna typ av “anpassning” sämre för att inte tala om ett rent misslyckande. I ett samhälle i snabb förändring behövs nya metoder och grepp för att eleverna ska kunna generalisera till samhället utanför skolan. Om skolan utvecklas för långsamt och det blir ett glapp mellan “samhället” och skolan så blir skolan ointressant för de flesta elever.

Det finns ett antal andra saker som kan motverka utveckling av skolan det ska sägas. En äldre kollega sa till mig när jag var nybliven lärare, “tänk på att föräldrarna måste känna igen sig i skolan”, det går inte att förändra för mycket för fort för då blir det oro i föräldraleden.” Jag har tänkt på rådet av och till genom min lärartjänstgöring.

Jag har blivit påmind genom åren om detta genom föräldrafrågor som “lär man sig multiplikationstabellen nu, har man högläsning, lär man sig stava”. Det kan verka oskyldiga frågor, men det är klara sonderingar så man känner igen sig i sin egen skolgång. Detta är ett uttryck för samhällsbärarens andra uppdrag att förmedla kunskaper som man alltid gjort. I de flesta fall samma kunskaper som för tidigare generationer. Detta är i högsta grad en konserverande faktor som man sällan talar om.

Problemet är att man nu efterfrågar nya förmågor och kunskaper, kunskaper som ofta inte finns på samhällsbärarens agenda. Låter man samhällsbärarens roll bli den viktigaste då sker ingen utveckling, anser jag. Läraren måste nu också vara inspiratör och nytänkare för eleverna, så de kan möta det kommande samhällets krav, krav som vi redan nu ser.

Sanningen  är att vi har för “många samhällsbärare” och för få inspiratörer i vårt lands skolor misstänker jag. Om läraren har tagit samhällsbärarens roll som den viktigaste uppgiften, så kan det säkert inverka i skolans kris, tror jag..Tidigare har Jag  berört igenkänningskravet, men det finns flera andra faktorer som spelar in för att motverka en utveckling. En av dessa centrala faktorer kan man fundera över. När lärarna skulle arbeta ensamma då hade de kollektiva löner, nu när lärarna ska samarbeta och planera tillsammans då ska de ha individuella löner.

Det fenomen som rent mänskligt uppträder är att man värnar om sitt eget och då delar man inte med sig till förmån för andra. Individuella löner sätts ju som bekant på den enskilde läraren, då lönar det dåligt att “visa sina kort”

Om man avlönar lärare som samhällsbärare då får man inte så värst många inspiratörer. Med mediokra löner får man alltså inga inspiratörer eller nytänkare. Samhället har satt ribban, med sin syn på läraryrket och med det resultatet av skolan, anser jag. De som är kreativa och nytänkare flyr läraryrket i allt större skaror till förmån för uppskattning och höjda löner i andra yrken. Är man nöjd med samhällsbärare i våra kommuner? Ja det verkar så.