Inkludering – skolans svagaste gren

I skolan finns flera “verdetagna” begrepp som egentligen inte finns definierat, men ändå  har sin “förankring”. Denna “förankring” har ingen pedagogisk verklighet ska sägas.

Det begrepp som jag behandlar här är “klassen” som används i flera förklaringar av verksamheten. Uttryck som “han kan inte följa klassen”, “när jag förklarar så förstår klassen men inte Kalle”. I det här fallet är klassen för läraren något “reellt”, utan att det är definierat. Detta godtas då ibland som grund att flytta Kalle någon annanstans i skolan, till ett grupprum eller annan lokal.

Uttrycket “Kan inte följa klassen” indikerar att eleven är annorlunda på något sätt i lärarens ögon. Följden av detta resonemang är att Kalle skall flyttas ur klassen timmar, dagar eller helt och hållet.

Svensk skola har under långa tider haft en exkluderande metod för att “utesluta”  dessa elever ur klassgrupperna. De ska då undervisas av speciallärare, eller annan pedagog är det tänkt. Verkligheten ser helt annorlunda ut än det tänkta eftersom det knappast finns några speciallärare kvar i skolan.(Utbildningen lades ner för 17 år sedan). Andra pedagoger finns nästan inte heller att tillgå för denna typ av “undervisning”.

Det blir då ofta en elevassistent, praktikant utan pedagogisk utbildning som ska “ta sig an” Kalle och göra det som inte läraren i klassen “klarar av”. De elever som behöver mest stöd får hålla tillgodo med en person och  dennes förmåga att hjälpa. Elevassistenter har ju en helt annan uppgift än undervisning, ska sägas.

Forskning har visat, bland annat en stor EU-undersökning i 23 länder (se länk nedan), att elever som exkluderas ur sina klasser får mycket sämre möjligheter att lära, självförtroendet sviktar ofta, man kunskapstester inte dessa elever när övriga elever testas. Man har ofta ingen plan för lärandet utan det är “dag för dag”-tänkandet som styr lärandet.

Undersökningen visar också att tidiga diagnoser sällan omprövas i stigande ålder för att utröna om ex eleven kunnat skaffa sig strategier som minskar hans ex inlärningshandikapp.Eleven är och förblir exkluderad under hela sin skoltid om det vill sig illa.

Det finns lösningar för “Kalles problem” om man vill, och om man ser Kalle som en tillgång i klassen. Kalle har ofta starka sidor som väl mäts med samma måttstock som kamraterna. Man måste alltid se hela människan inte bara “vänster hjärnhalva” om man ska nå framgång som lärare. Undersökningen visar att det är lärarens syn på eleverna som är den viktigaste faktorn för en bra skola för alla. Slutsats:;“En skola för alla innebär också lärare för alla”.

Läs Eu-rapporten: http://www.european-agency.org/publications/ereports/assessment-in-inclusive-settings-key-issues-for-policy-and-practice/Assessment-SV.pdf