Skolministern – lever han i en annan tid?

Sveriges skolminister har tagit “krafttag” med vår svenska skola. Flera förslag är bra, men det finns också en unken doft från en gammal skolvärld. Bra saker är den tvingande uppföljning av alla elever över tid. Detta då det tidigare varit lite av godtycke och intressebrist på den fronten, anser jag. Nyheter som bedömningsmatriser, tydligare kursplaner mm kommer att tillföra skolan mera professionalism. Detta är ett klart plus för skolministern.

Man kanske inte kan begära att en skolminister också ska vara pedagog, men en sak kan man kräva, att han lyssnar på skolforskarna och duktiga pedagoger. Senast på en konferens i TV 11-05-19, sa skolministern att det måste bli ett slut på det enskilda elevarbetet och att man skall återgå till ett lärarstyrt sätt att undervisa. För mig som varit verksam i skolan under lång tid  blir det en krumbukt. Jag känner  direkt den unkna doften från en gängen tid, “skolan var mycket bättre förr”, som man brukar säga, när rosenskimret sänker sig över ögonen.

Skolforskarna visar tvärt mot skolministerns tro att om bara läraren är aktiv i klassrummet så blir allt bra. De visar i stället att ju aktivare en lärare är i klassrummet ju passivare blir eleverna. Skolministerns tilltro till förmedlingspedagogiken är gammalmodig och ineffektiv, det har bevisats mer än en gång..

Lite av detta kan nog förklaras av skolministerns yrkesbakgrund. Inom försvaret tränas man att reagera på bland annat stimuli utan att tänka , ex att ta skydd när man hör eldgivning . Inom försvaret har det också alltid rått en auktoritär ledarstil, där instruktören styrt lärandet på ett förutbestämt sätt. Detta vet jag av egen erfarenhet som före detta. militär. Att man sedan drillar och nöter in saker tillkommer i syfte att man ska reagera med “ryggmärgen”. Detta passar inte i svensk skola, där man ska ta tillvara elevernas särart som en berikande faktor i den pedagogiska processen..

Skolministern beskrev på konferensen hur elever inte klarade att arbeta enskilt och att de misslyckades ofta. Om så är fallet har eleverna inte fått träning i att arbeta elevaktivt och vad det innebär. Fungerar inte elevaktiva metoder i klassrummet så är det lärarens fel eller underlåtenhet att var den stödjande personen i lärandeprocessen..Elevaktivt lärande kräver en engagerad och arbetande lärare i den stödjande lärprocessen och inte bara en åskådare som passivt “flyter” runt..

Ska nya läroplaner, ny skollag, nya kursplaner får effekt, då måste man agera på ett modernt sätt och ta vara på dessa möjligheter. Att vända blicken mot gamla unkna skolvrår är inte lösningen. Detta vet alla pedagoger som var vakna när de utbildades på lärarhögskolorna inom detta område.  Tyvärr fanns de duktiga utbildarna inte på alla lärosäten verkar det.. Den teoretiska “överbyggnaden” har alltid haft en plats i undervisningen, men har sällan kopplats ihop med det dagliga lärarlivet i skolan.

Lärarskickligheten, det didaktiska kunnandet, är det som brustit mest i skolan. Samma fenomen har inträffat på lärarhögskolorna som i grundskolan. Att lärare och ledare inte tagit sin roll på allvar och agerat utifrån en mentorsposition, menar jag. Alltför många elever har tydligt upplevt detta.

Att eleverna på 2000-talet är annorlunda än elever på 1960-talet, när det gäller nya erfarenheter och kunskaper, kan man lätt konstatera. Ska man då vända bort blicken inför detta faktum, det blir den stora frågan. Detta är mycket vanligt i svensk skolan anser jag. Man “töffar på” i gamla skolspår som om inget hänt ute i samhället. Lärare måste var en spjutspets mot framtiden nu som i gångna tider, men alltför många tittar i stället bakåt mot en tid som varit. En tid då man trodde att mera resurser skulle lösa alla problemen i skolan, när allt i stället handlar om lärarrollen och den didaktiska skickligheten.