Lärarna gör “löneuppror”– med vilken motivering då?

Man kan nu nästa dagligen läsa om lärarnas löneuppror, där man bland annat kräver 10.000 kr mer i månaden. För många verkar detta helt snurrigt av vad man kan se och lyssna in. “Ska vi betala lärarna mer för att skolans resultat blir allt sämre?”, är ett allmänt svar.

Om man jämför med andra yrken med ungefär lika lång utbildning så har lärarna halkat efter till en bottennivå i Europa, Detta är ett faktum. Men trots det, för de flesta, bär det emot att betala mer när resultatet av arbetet i skolan blir allt sämre.

De flesta människor har förståelse för höjda löner mot en motprestation från en yrkesgrupp. Men att ge löneförhöjning till lärare som undervisar med en metodik från 1960-talet det tror jag inte att man är villig att göra.

Jag tror att  en framkomlig väg för höjda löner är motprestationen att undervisa med moderna elevaktiva didaktiska metoder. Lösningen till löneförhöjningar är då att sätta lärarna på skolbänken igen for att få en pedagogisk “pånyttfödelse”, där man gemensamt kan göra upp med en gammalmodig skola en gång för alla. Men ansvaret för utbildning ligger inte bara på lärarna. Arbetsgivaren har ett stort ansvar för att möjliggöra en adekvat möjlighet till utbildning förstås.

Att bara hävda från lärarhåll att man har låga löner leder ingenstans om man inte får tillbaka allmänhetens förtroende. Med deras förtroende stiger också yrkets status. Men att betala mer för ingenting är ingen framkomlig väg i Sverige, som någon sa i ett TV-program nyligen.

Lärarfacken har inte varit framgångsrika, när de nästan bara talar om mera resurser till skolan som om det skulle hjälpa medelmåttiga lärare att plötsligt bli bättre lärare.

Lärarförbunden och Sveriges kommuner och landsting är helt överens när de menar att lärarna är den viktigaste faktorn i skolan. Men vilka lärare pratar man då om? Lärarförbunden drar alla lärare över samma kam eftersom detta är deras uppdrag. Men handen på hjärtat visst finns det duktiga lärare, medelmåttiga lärare och de som inte skulle blivit lärare. Nu betyder det inte att medelmåttiga lärare inte kan bli duktiga lärare. Lösningen är fortbildning för elevernas skull.

Många lärare verkar ha glömt bort varför de finns i skolan. inte främst för sin egen skull utan för eleverna. Att “släppa ut” elever med undermålig utbildning från våra skolor måste ses som ett nederlag. Jag är inte så säker på att alla lärare tar åt sig detta. Man vill nog gärna projicera över det på andra, ex dåliga föräldrar, lata elever, för lite resurser eller samhället. Men man kan aldrig förklara bort att det är lärarna som är ansvariga för vad som händer eller inte händer i skolan. Inga andra grupper kan lastas för detta.

Uppropet till lärarna måste bli, att med stort engagemang, intresse och modern utbildning så kommer också högre lön. Men att som nu bara skrika rakt ut i “öknen” ger bara ett löjets skimmer i allmänhetens ögon. Lärarfacken har “skrikigt” i snart 15 år, med vilket resultat?, nästan inget alls, då man inte har allmänhetens förtroende för sin sak.
Jag menar också att en lärare inte kan “leva” på en gammal lärarutbildning hur länge som helst. Då tiden och vårt samhälle är i snabb omdaning, där man ställer helt andra krav än för 50 år sedan.

En lärare måste agera som en spjutspets mot framtiden – detta ligger i yrkets natur. Men på hur många platser i Sverige ser man detta? Man har missat det väsentliga att fortbilda lärare över tid. I stället har man ofta gjort annat på studiedagarna i stället för att rannsaka sig själva och arbeta med detta och genom denna självrannsakan utveckla skolan.  Om man inte ser detta faktum, då har tåget gått för lärarna för en ganska lång framtid, trior jag. Då kommer fortsättningsvis , som nu, att vara eleverna som blir de stora förlorarna. Detta slår igenom även hos elevernas föräldrar, som då kanske förlorar förtroendet för skolan och lärarna helt och hållet. Detta höjer inte yrkets status precis.