Nolltolerans mot kränkningar i skolan – en utopi?

Ett företeelse som genom åren varit svår att komma tillrätta med är olika kränkande beteenden. Ibland måste man undra varför det skall vara så svårt att upptäcka kränkande beteende i skolan.

En förklaring kan vara att lärare som i sitt arbete ska stötta eleverna, se till det positiva, framför allt  i deras lärande. Då har man kanske svårare att som om någon blir utsatt. Man friar alltför ofta och går förbi, det vet jag genom flera kollegors utsagor.

Kränkande beteende har i våra dagar många ansikten, från fysiskt våld, hot, utfrysning,  till sofistikerad mobbning med mobiltelefoner, genom bland annat SMS och genom sociala medier, där man kanske blir utestängda. När man använder digitala medel är det mycket svårare att ta på eftersom denna verksamhet ofta även pågår på icke skoltid.

Dessa kränkande beteenden på icke skoltid, landar ofta på skolans bord ändå för att man där ska kunna lösa det hela. Så visst är de kränkande beteendena ibland mycket svåra att ta på, det ska sägas till försvar för skolan.

Men av anmälningar till Skolinspektionen och BEO (Barn och elevombudet), så pågår en inte oansenlig del inom skolans väggar. Ofta  nöjer sig vaktande lärare att den som ligger i underläge, i en brottningskamp, säger, “det är bara på skoj”. När man vet att enligt mobbnings mekanismer så nekar den utsatte alltid för att inte bli mera utsatt

Att personal har den inställningen är ett av felen menar jag. Man borde i stället ta ett allvarligt samtal för att visa att fysiskt bråk “på skoj” inte hör hemma i skolan. När det gäller kränkande beteende som är mera diffus och sofistikerat, så blir det förstås med ens mycket svårare.

Många gånger motverkar ett gott rakryggat ställningstagande från läraren, där man klargör att man inte tolererar kränkande beteende. Detta måste man säga och stå för. Denna markering är mycket viktig från alla lärare på en skola, för att den ska få effekt. Då måste man sedan leva upp till detta med kraft.

Det är också viktigt att läraren själv är uppmärksam på sin ställning, som grundar sig på ett maktförhållande gentemot eleverna. Ibland kan man utan att mena det kanske säga saker som sårar och kränker någon elev. En sådan kränkning har eleven svårt att freda sig mot. Jag upplever dock att skulle detta vara fallet, så är det mera ett undantag än regel.

Svårigheten att spåra kränkningar får inte göra att man inte agerar alls. Detta är det värsta scenariot av alla. God kunskap om sina elever är ett bra medel för att se om någon mår dåligt i skolvardagen. Känner eleverna att de kan gå till läraren med sina “bekymmer”, så har man en ingång till att bekämpa kränkningar. Till nolltolerans har de flesta skolor en bra bit, men man måste alltid arbeta aktivt för att nå så långt som möjligt mot detta mål. Detta kräver dock aktiva vuxna i skolan, varje dag.