Bättre villkor för lärarna – en utopi eller bara enfald?

Finns det något verkligt intresse att förbättra villkoren för lärarna? Knappast. Jag har flera gånger tidigare skrivit om lärarlöner och lärarnas villkor, utan att se något ljus vid horisonten. När man i goda tider underlåtit att satsa på lärarna, vem tror på sagor när tiderna blivit sämre? Åtminstone verkar de bli sämre efter oron ute i Europa, det kan man förmoda.

De medelålders lärarna arbetar vidare trots försämrade villkor för lärarna. Man kan kanske hoppas, från kommunernas och landstingens sida, att den kommande generationens lärare kommer att göra detsamma.
Men tyvärr kära skolpolitiker, detta kommer inte att ske. Unga lärare kommer inte att stanna i yrket i lika stor utsträckning som de äldre lärarna. Ingen ungdom som kanske ska bilda familj och etablera sig i samhället kommer att stanna kvar i läraryrket med mediokra löner, menar jag. Man driver ett farligt spel med skolan och barn och ungdomars utbildning genom att inte göra någonting.

Många styrande tror på “gudskelov”, verkar det, eller som värmlänningen säger “det ordner sig, och gör det inte det så strunter vi i:t ”. Det finns en “tickande bomb” inom hela skolhanteringen. En “bomb” som ännu inte syns på allvar, men som kommer att brisera så småningom.

Eftersom färre personer vill bli lärare, så kommer yrket att urholkas. Då måste man ta in obehöriga personer för att sköta  “barnpassningen”. Det kan tycks lite elakt att säga så, men ett av skolans uppdrag är att hantera barn och ungdomar när deras föräldrar finns på sina arbeten.
Räknar man helt krasst med att obehöriga kan avlönas med ännu lägre löner, kanske anställas terminsvis, med i allmänhet osäkrare villkor? Jag vet inte hur man tänker, men på något sätt måste man få ett svar på dessa frågor från de ansvariga.

Men att se bara till barnpassningsuppdraget, räcker inte då  barn och ungdomar förväntas skaffa sig en god utbildning när de är i skolan. Vem som helst som har lite “bondförstånd” ser problemet klart, men gör de styrande de? Det är den stora frågan.

Att ett lands skola körs i botten är inget unikt i världen. Flera länder har gått före på den nedåtgående spiralens väg. Men vem tar ansvar för detta när krisen är ett faktum. Ja inte kommer politiker och andra företrädare att stå först i kön, det står helt klar för mig.

Att riva ner och avveckla är lätt, man att förbättra och utveckla är betydligt svårare. Man ska inte måla “fan på väggen”, men ibland ser åtminstone jag detta syniska “rackarspel” eller vad man ska kalla det i all sin kranka blekhet. Man bekänner och prisar med munnen, men sedan gör man ingenting. Detta är det billigaste alternativet i det långa loppet.

Jag förstår inte det logiska i att tro att människor ska “betraktas” som “livegna” inom skolbranschen och att de därmed kommer att arbeta vidare i all framtid, trots att inget nämnvärt händer med villkor och löner.

Vem tar ansvar för att färre vill bli lärare?  Att man kommer att tvingas ta in obehöriga och sedan överlåta skolans utveckling på de få utbildade lärarna som kommar att vara kvar. Jag ställer frågan igen. Kommer Skolministern att ta ansvar för detta?, kommer riksskolpolitikerna att ta ansvar?. Knappast.

Detta blir en intressant fråga att följa, men förstås inte för Sveriges lärare. Man riskerar också att allt fler kanske måste ge upp innan den vanliga pensioneringen? Ja åtminstone jag funderar på detta scenario för den åldrande lärarkåren. Att inte göra någonting för skolan är detsamma som nedrustning. Skolministerns vision är att skolans resultat till det bättre kanske visar sig efter en 10 årsperiod. Det är lång tid att vänta på detta och samtidigt fundera på vilka som ska infria denna vision i skolan.