Varför har statusen på läraryrket sjunkit?

Man kan spekulera i vad som är de primära orsakerna till detta. Man kan inte enbart skylla på någon enstaka faktor det står helt klart.

Lärarförbundet konstaterar att:
”I takt med att kvinnorna har blivit fler i läraryrket har också lönerna blivit lägre jämfört med andra grupper”. (Källa: Perspektiv på lärarlöner, del 2, "Om hur lön och kön hänger ihop"). Ett faktor är det här,  då man kan se samma tendens i andra yrken där kvinnor dominerar – låga löner.

Men är detta hela sanningen? Nej, det är att göra det lätt för sig. Det finns andra faktorer, så länge man kan ta in vem som helst som vikarie i skolan, så kan inte ett yrke bibehålla sin status. Många anser att lärarens yrke inte är speciellt svårt, då en pedagogiskt outbildad person kan gå in i skolan och sköta lärarens jobb lika “bra”. Ofta bara med den enda erfarenheten av yrket att själv ha gått i skolan.

Denna myt späs på av skolan själv, när man tar in vikarier. I vikarieleden får vi samma fenomen som på lärarutbildningarna. Allt färre vill sätta sin fot i skolan för den ersättning man får. Även i vikarieleden får man ibland hålla tillgodo med personer, kanske med sämre förutsättningar, än tidigare år.

Men den största orsaken, menar jag, är lärarna själva. Man  har varit dåliga på att synliggöra sin akademiska utbildning och kompetens och också att hävda den, anser jag.  Man måste vara stolt över sitt yrkesval och inte nästan be om ursäkt för det.

Ett tecken i den riktningen är att  man ofta följer en lärarhandledning i stället för att utnyttja sin egen kompetens.  Man har för ofta, har jag märkt, en stor tilltro till läroboksförfattare och andra experter. En läroboksförfattare har ingen som helst kunskap om den enskilde lärarens klassgrupp, utan kan bara ge en ingång “så här har vi tänkt”, när vi gjorde läromedlet. Som enskild lärare kan man inte abdikera från sin uppgift som sann pedagog. Så länge man är villig att göra detta, så länge kommer yrket att ha låg status.

Att också alltför ofta bedriva fortbildning på en för låg grundläggande nivå är också en bidragande faktor. Det är stor skillnad på “inspirationsdagar” och akademisk fortbildning. Huvuddelen av lärarna har ofta den kompetens som ska avhandlas på en inspirationsdag, menar jag. Ett av skälen till detta kan vara att rektorer inte håller sig informerade om innehållet i lärarutbildningarna över tid, innan man bestämmer sig för vad som ska avhandlas. En tes som är framförhandlad är. “all fortbildning skall vara kvalificerad fortbildning”. Av detta syns ibland ingenting och det värsta är att man finner sig i det.

Eftersom läraryrket är ett teoretiskt-praktiskt yrke, så blir det förödande om man betonar enbart det praktiska utförandet på lärarutbildningarna. Att åtgärda detta är nog den lättaste faktorn att ändra på, för höjd statusinriktning.

En annat skäl till låg status i ett yrke är att det är beroende av utveckling och på teknik. Svensk skola är i allmänhet mycket konservativ, där mångt och mycket funnits sedan minst 50 år tillbaka. Lärarna har i gemen varit alltför dåliga på att ta in datatekniken i lärandet, som ytterligare ett exempel. Man har i det längsta “bara” försökt infoga den i det redan befintliga, vilket mera blir ett hinder än ett viktigt redskap.

Ett yrke som inte betonar sin akademiska status och prioriterar utveckling kommer med all säkerhet att förbli ett “andra klassens yrke” i allmänhetens ögon. Blir läraryrket också ett “genomgångsyrke”, där man stannar några år för att sedan söka sig vidare. Då är loppet kört menar jag.