Kartan och verkligheten

Jag får en fundering om att reformen med lärarlegitimationen bara är en skrivbordsprodukt som inte riktigt matchar verkligheten. Att snabbt bestämma att alla lärare ska ha lärarlegitimation blir lite tvetydigt och ett slag i luften.

Hela legitimationshistorien blir lite av ett löjets skimmer, först blir det utomstående företag som ska göra bedömningarna omtalat i pressen, med mindre lyckat resultat. Nu verkar man ha förstått från utbildningsdepartementet att skolan är en mycket personalintensiv verksamhet, där en stor mängd lärare ska bedömas utifrån sina meriter. Kunde man inte ha förutsett detta?
“Denna promemoria har utarbetats inom Regeringskansliet
(Utbildningsdepartementet). I promemorian föreslås att vissa
bestämmelser i skollagen (2010:800) i fråga om legitimation för lärare och förskollärare, som ska börja tillämpas den 1 juli 2012, i stället ska tillämpas från och med den dag som regeringen bestämmer. Vidare föreslås vissa konsekvensändringar i såväl skollagen (2010:801) om införande av skollagen (2010:800)”. Utbildningsdepartementet

Problemet med skrivbordsprodukter som är “kartan” är ibland att den inte stämmer med verkligheten. När man upptäcker att verkligheten inte avbildats på kartan, då får man problem, då det alltid är verkligheten som gäller. Detta har man upptäckt nu.

“Tidsramen för uppdraget är snäv och komplexiteten i hanteringen av uppdraget är större än beräknat. Skolverket har vid flera tillfällen betonat att tidsplanen medför betydande svårigheter för verket. Samtidigt har Skolverket ambitionen att utföra uppdraget inom de ramar som givits och gör stora ansträngningar för att uppnå detta. Skolverkets bedömning är dock nu att enskilda riskerar att komma i kläm, om inte de förändringar vi föreslår genomförs” Skolverket.

När man genomför olika reformer, så är det mycket viktigt  att rättsäkerheten finns med. som en huvudfaktor. Om man skall se på vad som hittills förekommit, kan man undra. Detta skulle bli en viktig reform för lärarna, men blir i mina ögon ganska nära ett fiasko, eller åtminstone ett märkvärdigt scenario. Efter dessa turer, vad finns för substans kvar i ordet “Lärarlegitimation”?

Att ha en lärarlegitimation för de som är utbildade och ändå låta outbildade personer stå i våra klassrum och genomföra “undervisning>”, blir lite märkligt. Om man nu måste ha obehöriga personer i skolan för undervisning vad gör man åt detta problem? Bör man inte först försöka utbilda dessa då? Någon kan vara autodidaktik men tyvärr inte alla obehöriga.