Har skolministern kommit på “bättre” tankar?

Som lärare vet jag att det är tre saker som är viktiga i skolan, en optimal lärmiljö, elevens hälsa och ett gott skolresultat.

Skolministern har drivit på förändringar i skolan nästan till reformhysteri, där syftet verkar ha varit att ingripa i hela “skoluppbyggnaden”.  Allt måste dock stå på solid grund det vet alla som hanterat dylika ting, det gäller för hus men också för en skolorganisation.

När det gäller skolan så förlorade skolministern fokus, menar jag, då lärarnas administration växte.  Skollagen skärptes och föreskriver ett antal formella “måsten”, där administrationen blev den viktigaste delen. Man byggde också underförstått in ett antal sanktioner i hanteringen också.

Kommunerna skapade då i skollagens anda ofta ett stort antal blanketter som skulle följa hanteringen runt eleven. Ett exempel är blankettserien om “skolproblem”; “Anmälan till elevvårdskonferens”, 
“upprättande av åtgärdsprogram”, “ev sekretessbelagda bilagor”, därefter följer “utvärdering av åtgärdsprogram” och ev “nytt åtgärdsprogram”.

Det nya är att allt skall föras skriftligt, detta tär på lärarnas sammanlagda arbetstid. Om man tittar på ovanstående exempel så ser man snabbt att det går att rationalisera i blankettfloran. Det skulle räcka med en “åtgärdsprogramblankett”, där man också skriver in anmälningsdatum och även sköter uppföljningen. Anmälan skulle kunna som tidigare ges muntligt, eller med e-post osv.

De förenklade åtgärdsprogram som rör pedagogiska löpande spörsmål blir som tidigare lärarens/arbetslagets ansvar. Kanske skulle det kunna föras i “dagboksform” – åtgärder och resultat och digitalt för att underlätta.

Skolministern var självkritisk i TV om sitt arbete med de nya reformerna som lade en stor administrativ arbetsbörda på lärarna. Han sa att varje reform var viktig, men att det sammantaget nog blivit lite för mycket. Att gå tillbaka till det som rådde innan ser jag som uteslutet. Det var en tid då mycket hanterades muntligt på ett, som jag menar” ibland lite  godtyckligt sätt.

När det exempelvis gäller kränkande beteende, så bör hela processen drivas av rektor, biträdande rektor, skolhälsovård, där läraren är anmälare om han/hon upptäcker detta först och sedan sakkunnig för den del av skolmiljön som läraren ansvarar för. Nu blir läraren ofta huvudpersonen som får allt i sitt knä. Ett mobbningsproblem är ofta ett vidare “skolproblem” än att  “bara” vara ett problem för den enskilde läraren.

Jag menar att det finns smartare sätt än att lägga “allt” på undervisande lärare/ mentor. En lärares första uppgift är att vara utbildare, även om man alltid “dras in” i ex mobbningsärenden och andra skolproblem.

De individuella utvecklingsplanerna (IUP) dokumenterar lärprocessen, där man då dokumenterar i “stolpform”. Viktigt att förstå att en IUP inte ersätter utvecklingssamtalet, men väl är ett stöd för detsamma. De skulle också kunna innehålla skolresultatet i omdömesform. i yngre åldrar, innan betyg ges.

En översyn av dokumentationen är nödvändig i syfte att ändå vara uttömmande med ett minimum av arbete. Det har nu även skolministern uttalat. Då får vi hoppas på förbättringar mot ett smartare sätt att hantera allt.