Kompetensutveckling är viktig i alla yrken, så även inom läraryrket. Läraryrket är både ett teoretiskt och ett praktiskt yrke i grunden, där den teoretiska överbyggnaden skall borga för att läraren i vardagen använder sig av beprövad erfarenhet, didaktisk/pedagogisk kunskap och forskningsrön.
Det som är det stora problemet är att kvalificerad kompetensutveckling kostar och måste få kosta om man vill utveckla skolan. På senare tid i kommunaliseringens spår har man, anser jag, hållit tillbaka kostnaderna för denna, då viktiga saker i den kommunala verksamheten ställs mot varandra.
Vad får man då för pengarna?
Alltför ofta kanske till en föreläsare för en dag och någon eller några studiedagar med en utflykt till skogen eller grupparbeten om något man ofta redan har kunskap om. Det är min erfarenhet. Man får i sammanhanget inte glömma bort att lärarna är högskoleutbildade när man anordnar kompetensutbildningar. Detta görs nu alltför ofta.
Verkligheten
Det finns inte sällan ett stort glapp i vad som behövs och vad man erbjuds. Ibland kan man tycka att rektorer har alldeles för dålig insikt i skolans vardagsliv och vad som efterfrågas där. Det blir i stället i huvudsak något “som ligger i tiden” eller något man hört talas om.
Kvalificerad kompetensutveckling
Lärarförbunden har inskrivet i sina avtal att kompetensutveckling skall vara kvalificerad för att få kallas kompetensutveckling. Det stora problemet som jag ser det, är att den “kvalificerade” kompetensutvecklingen ofta bedrivs på en alltför låg nivå. Ibland på en grundnivå som om man som lärare inte hade någon utbildning alls. Detta sker utan att någon påpekar detta.
Att belöna “utsedd” kompetensutveckling genom att inrätta förstelärare är säkert bra för plånboken för den enskilde, men de flesta kommuner har inrättat dessa lönetillägg som tidsbegränsade. Så den “duktige” läraren kommer att var “mindre duktig” efter att perioden med lönetillägget upphör. Det kan man kalla “dubbla budskap”. Enligt logikens lagar måste det vara så, eller hur?
Satsa pengarna på högskolekurser
Svagheten med en kommunal skola, med kommunal budget, är att man sällan kan skicka iväg lärare på längre kurser samtidigt som skolan måste fungera som vanligt, upplever jag. Det är helt klart mera ekonomiskt att låta skolan “harva och gå”. När skolan var statlig fanns högskolekurser som också var ekonomiskt reglerade och som ökade kompetensen hos den enskilde läraren. Dessa kurser dokumenterades och examinerades till skillnad från det som nu ofta förekommer som snuttifierade utbildningar som ibland är glömda efter en vecka.
Veto
Jag menar att lärarfacken måste ha något slags “veto” för att motverka att den kvalificerade kompetensutveckling uteblir och att det bara blir “elevfria dagar” i mångas ögon.
Kommunernas kassa är ofta ansträngd av alla åtaganden som man är satt att göra, så det skulle vara på sin plats att staten satsade på kurser för lärare i större omfattning än det som nu görs. Det räcker inte att göra ett “matematiklyft”, eller något läsprojekt. Man måste erbjuda didaktiska utbildningar på bred front, där även finansiering finns med.
Didaktiska kurser “på djupet” har hittills lyst med sin frånvaro, åtminstone i min värld.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.