Är Skolinspektionen garanten för kvalitet?

Christian Arensberg har åsikter om Skolinspektionen som kontrollorgan för att kvalitetssäkra skolan. Han säger ”De juridiska utgångspunkterna styr Skolinspektionens granskningar och leder till att lärare och skolledare kritiseras istället för att peka ut systemfel”. Hittills har man, som alla förstått, mest siktat in sig på eleverna i olika kvalitetsmätningar för att finna “felen”, men lämnat organisationens tillkortakommande orörd.

Att fylla i “hålen”
Jag har alltid menat att granska en skola i efterhand är föga framåtsiktande. Problemet är att skolan redan lever i en annan verklighet när Skolinspektionens rapporter kommer. “Skolinspektionen som enligt skollagen har uppgiften att granska kvalitén av den svenska skolan. Även om granskningarna görs av duktiga personer som lägger stort engagemang i uppdraget, tenderar de att resultera i kvalitetsrapporter som saknar förmåga att påverka svensk skola”. (Christian Arensberg 2015). När rapporterna ska åtgärdas, då vidtager ett dubbelarbete med den verklighet man står i och den där man ska åtgärda det skolår som gått. Den ena åtgärden blir då “att täppa till de gamla hålen”, som redan blivit abstrakta, vilket känns lite konstigt.

Bilder www.google.com

Systemfelet
Systemfelet blev uppenbart när man bytte fokus. Möjligheten att utveckla skolan på bredd försvann med Myndigheten för skolutveckling, den myndighet som skulle inspirera och verka för skolutveckling. Det som tog vid var Skolinspektionen. I mina ögon blev det ett kontrollsystem som inte uppfattades av alla som en hjälp till utveckling. Det blev mera bilden av en “piska”, som användes för att kritisera.
Tanken med en skolinspektion blir, menar jag, en konserverande kraft, där man bakbundit duktiga granskare med ett strikt regelverk. Detta menar jag har sina rötter i en konservativ skolsyn. “Jag tycker att det är synd att granskningsrapporterna inte tydligare pekar uppåt i systemet”. (Christian Arensberg 2015). Man kan spekulera i om man på allvar vill utveckla skolan eller bara befästa det som är. Igenkänningsfaktorn har alltid spelat stor roll för den svenska skolan.

Jag menar liksom Christian Arensberg att man måste arbeta på olika nivåer om man ska kunna påverka svensk skola. Om man bara har en nedåtriktad blick som bara ser lärare, elever och skolledare så blir det fel. En rektor, en lärare har ett strikt begränsat handlingsutrymme inom styrdokumentens ramar. Att begränsa svensk skola till att vara en “avprickningsskola”, där elevernas “kunskaper” prickas av i olika matriser leder ingenstans, anser jag. Om vi ska nå framåt måste vi bryta med den konservativa föreställningen “hur en skola ska vara”.

Betygsättningen
Betygsättning är i dagarna aktuell. Den blottar också som alltid funderingar över “rättvisan”, likvärdigheten och kvaliteten i betygen. Föreställningen att betygen är någon form av absolut kunskapsmätare blir förstås suspekt. Hela skolans uppläggning, organisation, spridning över Sverige blottas i bland annat funderingar från lärare om betygsättningen. En lärare sa “det skulle vara lättare att sätta betyg om man visste att alla gjorde lika”. I den bästa av värdar skulle det kanske fungera så, men tyvärr så länge möjligheterna är ojämlika finns ingen rättvisa eller jämförbar bevisad kvalitet. Att olika lärare sätter olika betyg på samma moment är inte av “elakhet” utan bara att de är människor som ser olika saker hos eleverna. Att bevisa kvalitet i skolan blir förstås en omöjlig uppgift som många genom olika konstruktioner har försökt sedan folkskolans tid. Vi står idag i samma problematik som man gjorde då.