Ett fyrkantigt system blir ineffektivt

Återpublicering

Svensk skola är till sin traditionella uppbyggnad “fyrkantig” om man tittar på den utifrån. Jag vill med detta uttryck beskriva hur skolor vanligtvis är organiserade. Den ”vanligaste modellen” är att man använder sig av fasta grupper, det vi i dagligt tal kallar klasser med en klasslärare/mentor som i de lägre årskurserna hanterar nästan all undervisning. På högstadiet har man vanligtvis ett ämneslärarsystem, där klasser och lärare “roterar” i detta. Följden blir att skolschemat också blir fyrkantigt oftast med fasta lektioner alla veckans dagar, på alla stadier, även där man kan göra annorlunda.

Uppsplittringen
Om man följer strikt denna modell blir det svårare att sammanjämka tid och lärostoff, anser jag. Ingen lärandesituation är betjänt av att avbrytas mitt i en process. Visst, en del lektioner måste ha fasta positioner som idrott, slöjd och ibland musik beroende på skolans byggnader. Men från detta till att låsa alla lektioner på schemat är en bra bit, menar jag. Att arbeta i ämnesblock, ämnesövergripande, med elevmedverkan är och var en lösning för ett flexiblare schema, anser jag. Detta är kunskap som till stora delar “fallit” i glömska sedan Läroplan 69, upplever jag. 

Utdrag från Läroplan 69 för grundskolan - Mål och riktlinjer s. 16

Bilder www.google.com

Man har alltmer nu begränsat sig till en elevsyn som till stora delar har sin grund i den klassiska behaviorismen, där man ser eleven som ett objekt som ska “få” kunskap av läraren. Detta kan vara mer eller mindre uttalat förstås. Man ser eleven enskilt, men man undervisar kollektivt, vilket gör att enskild undervisning och individualisering inte är samma sak.

Fasta lärarscheman 
Man har på många skolor en tendens att lägga ett fast schema för alla lärare, ett schema som till största delen ligger fast hela läsåret. Detta görs oavsett vilken lärarbefattning och uppgift man har, klasslärare/mentor, ämneslärare eller special/resurslärare, enligt modellen. Visst finns andra modeller som koncentrationsläsning mfl, men i stort följer även dessa tidigare nämnda linjer.

Resurserna används ibland inte optimalt 
Redan på 1960-70-talen myntades begreppet “specialklinik” allmänt, där en eller flera speciallärare arbetade. Då hade man elevsynen att elever i behov av särskilt stöd skulle tas ur klassen och “få hjälp” i kliniken för att underförstått “bli av med sitt problem” och kunna återgå till sin klass. Detta sätt att se på problemen har hängt kvar och yttrar sig i dag i de smågrupper man nu skapar utanför de ordinarie klasserna, menar jag. Forskningen har visat att detta sätt att arbeta är ineffektivt.

Ett annat fenomen är att vid läsårets början ofta “binda upp” upp alla eller nästan alla resurserna till “kända problem”. Detta görs inte sällan av slentrian då man alltför sällan gör någon form av utvärdering/analys för lägesinformation och ser de nya behoven eller om någon faktor ändrat sig. Detta har jag upplevt ganska ofta med min erfarenhet. 

Dessa båda fenomen bildar tillsammans en tendens som minskar effektiviteten i "resursorganisationen". Detta har fått till följd att man “jagar” diagnoser för elever, för att de ska få den hjälp skollag och läroplan föreskriver. Man får på så sätt ett kraftigare lagstöd bakom sina krav. Diskussionen om “diagnosraseriet” menar många är ett destruktivt sätt att angripa problemen med för lite eller felriktade resurser.

Nytänkande 

I våra skolor har “nya” sätt, hur man ska kunna hjälpa elever som behöver stöd i skolan, kommit fram. Ett vanligt synsätt nu är att eleverna skall vara kvar i sin klassgrupp och få extra stöd där. Man vinner då sociala fördelar, då eleverna inte behöver utpekas eller känna sig annorlunda. I klassgruppen finns också "elevresursen" som man inte får förringa, dvs. elever kan hjälpa varandra.

Speciallärarpooler 
Jag menar att ett effektivare sätt att arbeta med resurser är att arbeta i sk. “speciallärarpooler”, där man organiserar speciallärarna och resurslärarna. Vid läsårets början finns då inga slentrianutlagda resurser “utlagda”, där speciallärarna blir “uppbundna” vid “fasta” elever. Under de första veckorna på terminerna finns då tid att utvärdera/analysera och bedöma behoven utifrån den nya aktuella situationen för eleverna. Troligen tar huvuddelen av resurserna ändå vid där man slutade terminen innan, men efter att det finns en utvärdering/analys inbyggd så kan man se lite vidare. 

Man kan med poolsystemet också rikta och att kraftsamla till klassgrupper, “koncentrationsarbeta” under begränsad tid enligt en rullande insats som exempel, arbete en eller flera lärare inom klassernas ram osv. Allt utgår då från de utvärderingar/analyser av resursbehovet som man gjort. Denna pool ska då vara direkt “underställd” rektor, biträdande rektor, specialpedagog, den som har det övergripande ansvaret för specialresurserna.

Här finns många fördelar att arbeta så här, möjlighet att konsultera kollegor med kännedom om “problemen”. Man kan arbeta med en uttalad policy, göra effektiva samordningsvinster, man kan kraftsamla till “uppkomna” problem eller förebygga att elever kan ha svårt att  tillgodogöra sig lärostoffet, när “svårare” moment finns