Har svensk skola redan glidit över kanten?

Allt fler uttrycker skolans svanesång på detta sätt. I veckan har flera ledarskribenter uttryckt farhågor att skolan nästan är förlorad. Ett flertal sakkunniga på skolans område säger detsamma. Skolkommissionen kommer till samma slutsats genom  sin analys. Låt vara att de inte uttrycker sig så drastiskt, men läser man mellan raderna så framstår kraftig kritik mot hanteringen av skolan.

Att förändra
All förändringsprocess, precis som varje resa kort eller lång börjar med ett steg. Det är svårt att nu se vilken taktik som man tänker använda från myndigheterna för att vända den negativa trenden. All tystnad på skolområdet är förstås bevärande och för den delen också olycksbådande. Vill man ta ett helhetsbegrepp på skolan så tror jag att tiden har lidit för långt redan och under denna väntetid sker ytterligare försämringar. Försämringar som blir allt svårare att hämta upp.

Bilder www.google.com

Vi har flera exempel på att när man tagit ett helhetsgrepp i förändringsarbetet så har man misslyckats beroende på att man "från ovan" lagt på en syn på skolan som inte så många kunde känna igen sig i. En sådan förändringsansats var "Itis" (IT i skolan), som i grunden inte var ett IT-projekt, utan ett medel att föra in modern pedagogik med den nya tidens verktyg, som då var datorer.
Syftet var att införa elevaktiva metoder i skolan, där eleverna med datorernas hjälp skulle kunna stödja sitt eget lärande på egna villkor. Man höll på några år med projektet "uppifrån" från skolmyndigheterna , men till slut "rann nästan allt ut i sanden" om man ser det hela nationellt. Man gick efter projektets slut tillbaka till det "vanliga" igen, på de flesta skolor, vill jag påstå. Det ska sägas att Itis inte var ett heltäckande projekt för alla skolor i Sverige, då det fanns en ansökansprocedur inbyggd.

Deltagarna
Man glömde bort i detta projekt och i de flesta andra ansatser i skolan att involvera skolpersonalen. Man ger sig inte tid till att ingående förklara syfte med ansatserna på ett grundligt sätt innan processens start. Man måste på djupet veta att personalen har förstått vad man vill åstadkomma och att man låter saken verka i personalleden och där skapa lokala förutsättningar för att lyckas. Detta försvinner ofta i den iver som finns för att genomföra projekten

Att starta med ett steg
Alla förändringar innehåller en stor del psykologi, där den främsta är tron på att man ska lyckas. Man måste därtill se att skolmyndigheter visar tro på att lärarnas kompetens ska inverka positivt på processen utan att skriva "alla på näsan" hur det ska gå till.

Efter många år inom skolans väggar kan jag se att ska man lyckas, så är en förutsättning att man tror på sig själv och sina kollegor i utvecklingsprocessen. Allt måste vara greppbart för att kunna genomföras. Där man nåt framgång så har man kunnat begränsa utvecklingsområdet för sin insats i starten.  Det kan vara en förändrad pedagogik, annorlunda organisation och nya samarbetsformer.

All utveckling menar jag bygger på "ett steg". Detta steg har till syfte att synligt visa på den väg man vill ta. I början kan man säkert visa otålighet genom att man vet att detta kommer att ta lite tid och kanske kan det ses som en droppe i havet. Men målmedvetenhet har alltid varit lösningen. Man brukar i andra sammanhang bruka ordet "fartvinden", här dock i positiv mening, då den blir en form av "självbelöning" när man ser att man lyckas med det man beslutat sig göra.

Börja nu
Vi hinner inte vänta på att skolmyndigheter ska komma på lösningen med stort S på skolans problem. Det är bättre att man lokalt pekar ut några begränsade förbättringsområden som man kan börja med. En av lösningarna är alltid att förankra på lokal nivå, då inga lösningar man inte känner igen sig i vanligtvis lyckas. Kunskapen för det som behöver göras finns oftast redan på skolorna. Det som behövs är att avgränsa och sätta "spaden i jorden".