"För den enskilda individen kan det vara skönt att få en diagnos men i ett samhällsperspektiv ställer jag mig frågande till en skola där 2-3 elever i varje klass har en diagnos av något slag (asperger, autism, ADHD, ADD, språkstörning osv) Vi "sjukskriver" barnen istället för att se att det kan ligga något fel inbyggt i systemet" (Lyssnarberättelse från en lärare SVT 2013)
Sedan 2013 fram till nu har trenden fortsatt med diagnoser som ofta ett enda sätt att skapa resurser. Detta verkar nu vara "normaltillståndet". När läraren uppmärksammar skolledningen på att det finns elever som behöver särskilt stöd i klassen, då händer ofta ingenting. I "normalfallet" får läraren ofta tillbaka "problemet" med en "klapp på axeln" och några råd. Detta har alltför många lärare vittnat om.
"Den här terminen har tre elever i min klass åtgärdsprogram. Två av eleverna har inte fått det stöd som står i programmet då min kollega varit sjukskriven en stor del av terminen och ingen vikarie alternativt outbildad vikarie satts in. (Lyssnarberättelse från en lärare SVT 2013)
Bilder www.google.com
Flexibiliteten i svensk skola saknas
I grundskolan gör den statiska organisationen att det inte finns någon större flexibilitet eller åtminstone en stor svårighet att möta de nya behovskrav som kan uppstå över tid. Felet ligger ofta i att man vid läsårets början "delar ut alla resurser", dvs man binder upp speciallärarna och resurslärarna till de elever som hade stöd förra läsåret.
Utvärdering?
Svensk skola är dålig på att utvärdera och anpassa hjälpinsatserna till den situation som finns vid starten av varje ny terminen, vill jag påstå. Visst elevers svårigheter går "inte över" bara för att man börjar ett nytt läsår, det ska sägas. Även om en stor del måste ha en kontinuitet för den enskilde eleven, så måste man undersöka detta först, menar jag, då saker händer i elevernas utveckling. Man måste alltså stanna upp och reflektera innan man gör samma sak som läsåret innan.
Rektors dilemma
Rektor hamnar ofta i ett dilemma genom att alla lärare vill veta hur de ska tjänstgöra under läsåret, vilket då ofta ställs mot elever som "råkar i svårigheter" under terminen, menar jag. Ska man ha ett elevperspektiv, så kan man inte bestämma före hur läsåret ser ut för den enskilde eleven och för läraren.
Till detta kommer svårigheter i att den kommunala budgeten har ett tak, som skolan oftast inte får överskrida. Om man närmar sig detta tak så uteblir resurserna i praktiken och man får "låtsas" att allt blir bra ändå från skolledningen. Då rektor har ett krav på sig att hålla budgeten till varje pris.
Är svensk skola sjuk i grunden?
Är svensk skola sjuk i grunden? Eller är det våra skolhuvudmän som accepterar sjukdomssymptom? Sjukdomssymptomen visar sig i skolans organisation som en följd av stelbenthet och indelade i statiska elevgrupper, menar jag. Även i vår nuvarande skola finns "skolidealen" kvar till stora delar, kan jag konstatera efter många år som lärare. Som enskild lärare har man inte så stora möjligheter i praktiken att "köra sitt eget race", för att med egna idéer försöka sig på en lösning. Man begränsas ofta av organisationen och det som "sitter i skolans väggar".
Elevernas möjligheter
Om man reflekterar lite över den situation och möjligheter som dagens elever har så kan man bara nämna, datorer, läs och surfplattor. mobiltelefoner, Internets resurser, sociala medier och den omvärldsinformation man får genom dessa och övriga medier. Fortfarande befinner man sig i många skolor på nivån att förbjuda mobiltelefoner i skolan hellre än att utnyttja deras möjligheter i lärandet. Bakgrunden är att man inte kan ha moderna hjälpmedel i en gammaldags skola med pedagogiska metoder från förr. Här uppstår en tydlig krock som visar på det jag kallar sjukdomssymptom.
Skolans ideal desamma
Om man tittar på skolans gamla ideal, så märks de i fixeringen till läroböcker, upprepandet av fakta som man förväxlar med kunskap, arbetsböcker med "fylleriövningar", där man ska fylla i ord i meningar som ett exempel. Med detta som bakgrund så förstår var och en var det sjuka finns i vår skola, när man ofta väljer bort moderna hjälpmedel och många gånger håller sig kvar vid gamla läroböcker, och kopierade papper som ska fyllas i med blyertspennan. Man har fortfarande en övertro på att om man "serverar" ett stort antal detaljer till eleverna så kan de sätta ihop dessa till en helhet själva. Att de ofta inte vet vilken helhet som åsyftas, så blir det många gånger ineffektivt, menar jag. Men att använda behavioristiska träningsprogram på datorer/surfplattor för att "nöta" in olika detaljer leder heller ingenstans, då man bara byter ut pennan, det ska sägas.
Skolans tillfrisknande?
Det finns inget "tillfrisknande" för svensk skola, så länge man håller sig fast vid slentrianbeteende som har sina rötter i den gamla folkskolan, anser jag. Bakgrunden då var att undervisa så många "stillasittande" elever det gick med en lärare på ett ställe. Nu efter 160-170 år sitter man ofta som man gjorde då. Låt vara att man sitter på andra sätt än i rader. Men eleverna fullgör huvuddelen av sitt skolarbete sittande vid sin bänk nu som då och tillgodogör sig det mesta på ett enskilt teoretiskt sätt. Vilket då förstås försvårar för elever med andra förmågor. Visst finns det ljusning vid horisonten i flera klassrum, men än är det långt kvar, anser jag.
Dagens situation med lärarbrist motverkar skapandet av en modern skola, som grundar sig på den nuvarande tidens möjligheter. Obehöriga i skolan, har om det vill sig "illa", bara sin egen skolgång som erfarenhet av lärande. Detta är då, menar jag, en faktor som har en bromsande effekt på den utveckling som annars skulle ha lättare att komma till stånd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.