Tål man klarspråket eller söker man i fjärran efter hoppet?

Ibland kan man undra om klarspråket hjälper på självutnämnda skolexperter, vi ser dem i TV och på tidningarnas debattsidor. Vi som arbetar i skolan eller har arbetat där ser ganska omgående deras begränsade kunskaper, som utmynnar i hur inlärning ska gå till. Har man börjat sola sig i debatten så är man säkert inte mottaglig för argument som rör skolan

Vi kan också se skolpolitiker och rikspolitiker som tror att det egna partiet har sanningen när det gäller skolan. Deras vision blir lätt svart och vit. Mycket av tiden där man kunde diskuterat konstruktiva lösningar går åt att svärta ner andra partier. 

Bilder www.google.com

Ett problem som man ser allt mer i skolleden är den kommunala budgeten som måste gå i balans. Att olika grupper ställs mot varandra är inget ovanligt. Ett slagträ i debatten är när man ställer de äldres villkor mot skolelevernas. Då ser vi problemet i all sin glans. Detta utmynnar i att man satsar på de som betalar skatt, genom t ex asfaltering av gator, bygger parkeringsplatser osv.

Båda dessa grupperna blir förlorare i när man jämför så här. Låt vara att elevernas tillkortakommande dröjer några år, men de kommer inte att gå oförmärkta det kan jag konstatera. Att missunna de äldre en god ålderdom är förstås lika illa, då det både moraliskt och pengamässigt blir fel. Utan deras arbete hade vi inte haft ett samhälle av vår typ.

Jag menar att det största felet är de tvärsäkra påståendena, som lägger sig som en blöt filt över möjligheterna. Politiker och statsmakten kan då ducka och ta påståendena  för sanningar. Mera tid går förstås då åt att vänta på att alla råd och förhoppningar ska infrias.

Att ingen gör något radikalt som skulle kunna få människor att ändå ha hoppet kvar. Att inte göra något annat än att skriva råd och instruktioner gör att människor ger upp. Kanske man också ser detta som en arbetsmarknadsåtgärd att anställa obehöriga för att fylla skolans platser. 

Vill man få ett snabbare resultat så ska man anställa personer som inte kan språket, bara de är villiga att börja arbeta. Då är vi snart tillbaka vid vad som var en gång, att de bemedlade ordnade skolgång för de egna barnen. Hemma eller i något annat land.

Ska man få någon ändring på mitt scenario, så måste det ske från rakryggade personer som säger den osminkade sanningen utan att linda in allt i krusiduller. Det vanliga "svenska sättet" är att skaka på huvudet och sucka och därtill säga att det är kris, för att i samma andetag ta tillbaka allt. Genom att säga att det går riktigt bra på många ställen!!