Är den enkla lösningen - LÖSNINGEN?

Det finns flera spörsmål i skolans organisation som har stötts och blötts ett antal år nu. Av många har mindre klasser varit lösningen med stort L. Att det finns färre elever i klassrummet verkar vara ett undermedel som ofta föreslås av främst de som inte arbetar i skolan. Ja, flera lärare förespråkar detta också med inriktningen att man får mer tid till varje elev. Vilket är sant, men då med den invändningen, inte för alla elever på varje lektion..

Lärarens möjligheter att hjälpa
Om man ska hårdra det hela och anta att en lektion är 45 min. Läraren har en genomgång på 10 min. Då återstår 35 min som ska kunna användas till att hjälpa eller ”titta till” varje elev.
Om klassen har 22 elever får varje elev 1,5 min med läraren, består klassen av 15 elever så kan varje elev få 2.3 min med läraren. Utan genomgång får 22 elever 2 min/elev från läraren, och vid 15 elever c:a 3 min.

Detta vet man inom skolan och har genom detta infört tvålärarsystem i många skolor för att skapa mera tid för varje elev. Många som förespråkar små klasser ser då möjligheten direkt att kunna dela upp klassgruppen i två mindre grupper och på så sätt lösa problemet.
Risken blir då att man håller  samma genomgång ex 10 min i båda grupperna och sedan kan man använda resten av tiden till ”elevhjälp”. I en grupp med 8 elever får man då 4,3 min/elev.
Mer tid, men ...

Bilder www.google.com

Det "optimala" tvålärarsystemet?
Flera tillämpar tvålärarsystemet så här. En lärare håller genomgången och sedan övrig tid till elevhjälp. Den andre lärarens uppgift är då lärarstöd hela lektionen, hjälper elever under genomgången och detsamma på övrig tid. Poängen med detta är att den lärare som har hela elevhjälpansvaret har tid till att observera elever under genomgången, se vilka som har svårigheter redan då och kunna rikta in sig där.
Maria Radenkovic (2017)  har dock invändningar i sin forskningsinsats, om tvålärarsystemet är optimalt och inkluderande i alla lägen. 

Lösningen av problemet finns alltså inte endast i den lilla gruppen kan jag konstatera. Forskaren Jan Håkansson vid Linnéuniversitetets institution för utbildningsvetenskap betonar ”att frågan om klasstorlekar blir än mer komplex när man för in lärares arbetssätt i resonemanget. Till exempel så är lärare i större klasser mer benägna att dela upp eleverna i mindre grupper”

Som lärare har man andra sätt att skapa tidsutrymme för elevhjälp. Ofta indelas den större  klassen i mindre grupper efter genomgången, där elever som kan arbeta självständigt och enbart fråga när de ”kört fast” sitter tillsammans och arbetar. Sedan har man kanske ett par grupper till som kan få hjälp i ett två lärarsystem anpassat till dessa grupper. Många lärare tillämpar denna arbetsmodell. Så mindre klasser är förstås inte hela lösningen. Men det finns forskningsrön som säger att små klasser i skolans början är bra för helheten. Man tänker inte då bara på inlärningsklimatet. Det blir lugnare i klassrummet och färre personer att förhålla sig till, brukar man framhålla.

”Därför är det svårt att studera klasstorlekar som en enskild variabel utan att det ses i ett sammanhang. Både forskare och politiker har ett stort fokus på antalet elever som befinner sig i klassrummet, men man be­höver också se till vilka undervisnings­metoder som är gynnsamma för olika gruppstorlekar” (Jan Håkansson forskare Linnéuniversitetet 2015)

Undervisningsmetoderna mera avgörande
Det finns olika sätt att undervisa på vilka är förankrade i synen på elever och hur elever lär vilket i sin tur är sammanbundet med samhällets syn på lärande. Dagens samhälle vill gynna den enskilde individens frihet och valmöjlighet och tror på att samspel och möten är viktigt för ett framgångsrikt lärande.

Det benämns som ett sociokulturellt perspektiv på undervisning och lärande. Kopplat till undervisningsmetoder kan det handla om att eleverna ska ges rika tillfällen att samarbeta, diskutera, ges reellt inflytande i verksamhetens innehåll och utformning och hellre sitta i små grupper och arbeta än helt enskilt.

Ger flera vuxna i klassrummet bättre möjligheter?
I skolor i Kalifornien som med inspiration från Star-projektet ökade lärartätheten utan att lyckas förbättra resultaten. Förklaringen var svårigheten att få tag på behöriga lärare. Att enbart föra till vuxna utan pedagogisk utbildning ger ingen förbättring av resultaten konstaterade man i projektet. Star-projektet

”Men att öka lärartätheten genom att ta in outbildade hjälplärare i befintliga klasser är ingen bra väg för att höja resultaten”, anser Jan-Eric Gustafsson seniorforskare Göteborgs universitet, med hänvisning till den stora betydelsen av lärarkompetens.

Rektorer vill lösa problemet på annat sätt
Att vi har olika stora klasser beror inte på att det är bättre med stora klasser. Det beror på att rektorer tenderar att placera "duktiga" elever i lite större klasser och elever som behöver mer stöd i mindre klasser. Stödet är ofta inte tillräckligt kompensatoriskt och då är det lätt att dra fel slutsatser. Dessutom är eleverna ofta inte "duktiga" i allt skolarbete och de elever som behöver stöd behöver inte detta i allt skolarbete. Så att ”lösa problemen” på detta sätt fungerar inte optimalt..

Så vad har vi till sist kommit fram till? Mindre klasser är bra, åtminstone för elever i de yngre åren och då särskilt elever med ogynnsam socioekonomisk bakgrund. Men i ett översiktligt perspektiv är det inte en ensidig gångbar modell. Effekten av insatserna är ändå ifrågasatt, särskilt med tanke på dagens lärarbrist. Lärares arbetssätt och skolans organisation är avgörande faktorer. Så i lärarbristens tidsålder, med avsaknad av behöriga lärare har vi ännu ett växande "problem". Som alltid är det som man säger "gungor och karusell", vilket antyder att en modell inte är bra för allt.