Det eviga problemet?

 Det finns en lång tradition av särlösningar och en vilja att skilja ut det som upplevs som annorlunda i skolan. Det osynliga begreppet ”normalstudiegång” finns under ytan som "ett väsen". Men synsättet har inte mycket stöd i styrdokumenten. Det är nu över 40 år sedan som det skrevs in i Lgr 69 att det i första hand är skolan som ska ändra sitt arbetssätt om elever hamnar i problem. Vi minns dock alla, ”kliniken”, läsklasser och OBS-kliniken som har varit lösningar att exkludera elever från de vanliga elevgrupperna.

Normalstudiegången har konstaterats av Skolinspektionen
Skolinspektionen har under sina besök på grund- och gymnasieskolorna sett hur undervisningen läggs upp efter en tänkt snittelev. Det missgynnar både de svaga eleverna, som inte kan hänga med, och de elever som har lätt för sig och skulle behöva större utmaningar för att utvecklas.

Bilder www.google.com

Pedagogiskt och didaktiskt kunnande
Som lärare har jag hört dessa tongångar under flera decennier. Det har talats och skrivits spaltkilometer om "problemet" med att elever är olika, utan att man är ett enda steg närmare lösningen. För att möta alla elever behövs ett gediget pedagogiskt kunnande och insikt. För 20 år sedan då lärarbehörighet var mycket nära 100 procent fanns ändå svårigheter att lösa detta "problem". 

Nu när vi har nästan 15 procent obehöriga personer i skolan, många utan någon djupare kunskap om pedagogikens inre väsen, så menar jag, att problemet ökar för elever som har svårigheter i skolan på ett eller annat sätt. Om de uttalade problemen för dessa elever fanns tidigare så menar jag att vi inte ser någon lösning för dessa elever idag heller.

En mycket känd tes när det gäller skola lyder ”Ska eleverna anpassas till skolan eller ska skolan anpassas till eleverna”. Än har jag inte sett några verkliga åtgärder som närmar sig den senare delen i "talesättet". Trots att lärarna ändå gjort sitt bästa i de situationer de satts i, med de medel de haft till förfogande, så har de oftast fått arbeta ensamma med "problemet i knät - återremitterat.

 ”Rektorer har liten tilltro till att skolan kan göra en skillnad för elevers svårigheter. Skolledare har dessutom inte sällan en ganska motsägelsefull syn på specialpedagogernas roll i skolan”. Det visar en kartläggning av Claes Nilholm, professor i specialpedagogik.

Skolverkets rapport
Skolinspektionens rapport är en lång provkarta på skolans svagheter - svagheter som myndighetens inspektörer noterat under det senaste åren.
”Det handlar exempelvis om att många skolor inte utvärderar sin egen verksamhet och att rektorerna inte är de pedagogiska ledare de ska vara. Rektorer som är otillräckligt insatta i vad som sker och uträttas på skolan är ingen ovanlighet”, enligt Skolinspektionen.

Myndigheten är också skarpt kritisk till att många lärare och obehöriga undervisar i ämnen de inte har utbildning för. Detta har blivit allt vanligare i lärarbristens tidevarv. Likaså att läroböckerna i många fall får styra undervisningens upplägg, trots att läroboken sällan kan täcka allt som eleverna ska lära sig. (Skolinspektionen 2010, men samma brister finns än idag 2020 har man konstaterat)

Fyrtio procent av skolorna
Fyrtio procent av skolorna i Skolinspektionens granskningar klarar inte av sitt uppdrag att ge särskilt stöd till elever som behöver.  En av de vanligaste bristerna var att de inte utredde elevernas behov tillräckligt snabbt. I flera fall föreslog lärare åtgärder som de visste skulle gå igenom, snarare än åtgärder som verkligen skulle kunna hjälpa eleven. (Källa Skolvärlden 2015)

”Skolinspektionen har också pratat med lärare som avstår från att utreda elevers behov eftersom det ändå saknas resurser för att ge det stöd som behövs. Elever som fått särskilt stöd har fått mindre undervisning än de har rätt till”. (Skolvärlden 2015)

Att inte bli sedd
Varje elev som inte känner sig hörd och sedd är en tragedi. Men det innebär också en ekonomisk kostnad för samhället. En individ som inte kommer in på arbetsmarknaden beräknas enligt Skolverket kosta samhället 14–15 miljoner kronor under sin livstid, i form av exempelvis förlorade skatteintäkter. (Aftonbladet 2019)

Inkludera alla elever?
"Skolan förväntas till exempel inkludera samtidigt som den ska sortera och den ska vara flexibel samtidigt som den ska vara homogen". (Helena Skogström 2011)

Jag kan konstatera att skolans normativa system som är i konflikt med organisationens materiella struktur, blir ett problem i arbetet. Flera forskare uttalar att den specialpedagogiska verksamheten måste hantera dessa motsättningar och kryssa mellan olika intressen. 

Om man tillsatt ändamålsenliga resurser i elevgrupper har man påvisat att elever som går i klasser med kamrater med funktionshinder upplever bättre undervisningsmiljö i skolan än andra. Detta kan ha sin troliga förklaring i att de lärare som arbetar i sådana elevgrupper blir mer lyhörda för olika individers behov och kan se individerna "genom elevgruppens" nivå.

Jag kan slutligen konstatera att det är långt kvar till en skola för alla, som ska kunna lösa det "eviga problemet" med elevers olikheter. I de tider som vi lever i nu ser det ändå mörkare ut, med besparingar på skolan, många obehöriga, "lärarflykt" från skolan, omorganisationer och i pandemins spår olika hemundervisningar. Att man bara "pratar" från ansvariga skolmyndigheter tillför ingenting. Det har man gjort i 30 år nu.