Förlängning av skolan är ingen optimal framgångsväg?

 Återpublicering

Det blir ganska enahanda för oss lärare att man alltid angriper skolans djupa problem när det gäller skolresultaten med mängd, dvs flera lektioner. Jag menar att alltid ta till "mängdspåret", flera lektioner, som politisk åtgärd blir nästan tröttsamt. Bara att eleverna sitter mera i skolan så skulle de med automatik lära sig "bättre". Detta har ingen kunnat bevisa ännu.

Alla lärare vet att mängd inte är svaret på hur man ska höja skolresultaten för eleverna. Utan det är vad man gör med tiden och innehållet på lektionerna som är det optimala.

"Svensk skola brottas med stora utmaningar och konsekvensen av det är bland annat att alla elever inte klarar av sin skolgång. Nu presenterar regeringen sin lösning på problemet: gör den obligatoriska skolgången tioårig och sätt tydligare krav redan i årskurs ett. Förslaget är kontraproduktivt och elever i svensk skola behöver fler insatser, inte mer tid". (Yasmine Bladelius 2019)

I bakgrunden ligger frågan jag ställt i ett antal inlägg. Jag ställer den igen
Är skolan till för eleverna eller eleverna för skolan?

Bilder www.google.com

Om man faller in i traden och betraktar eleverna som objekt så lurar i bakgrunden behaviorismen synsätt i "förvandlad" form, en idé om den tomma lådan som ska fyllas,  där eleverna ska finnas allt längre i klassrummen för att de ska kunna "påverkas". Att lärandet är en inre process får en mera tillbakadragen roll genom att tiden i skolan anses avgörande, inte vad man gör med innehållet.

"Hur skolan använder sina resurser är i allmänhet viktigare än hur stora de är. Genom att använda resurser effektivt kan ofta utbildningsresultaten förbättras utan att kostnaderna ökar, eller minska kostnaderna (och därmed ge utrymme till nya satsningar) utan att utbildningsresultaten försämras. Oavsett kostnadsnivån kan skolan göras bättre". (Erik Lakomaa,, forskare vid Handelshögskolan i Stockholm 2019)

Ska man vara ärlig och tala klartext, så är det skolan som misslyckats i många stycken och inte eleverna om de inte når kunskaps- och färdighetsmålen som föreskrivs.
Erik Lakomaa, menar att man i skolan ska luta sig åt koncerntänkande i den mening att man ska samverka och rationalisera inom en gemensam ram.

"Genom att ta fram exempelvis gemensamt undervisningsmaterial, gemensamma prov, och gemensamma bedömningsmallar kan man både spara pengar och säkerställa kvaliteten. I Skolinspektionens utvärdering av betygssättningen i gymnasieskolan fann man att koncerner hade mer korrekt betygssättning (dvs. i fråga om överensstämmelse mellan lokala och nationella betygskriterier) än andra, något som kan förklaras med sådant som att de exempelvis tagit fram gemensamma bedömningsmallar istället för att låta varje lärare ta fram egna" (Skolinspektionen, 2010).

I all framgångsrik pedagogik och didaktik behandlas eleverna som subjekt. Den mest utmärkande faktorn är då att eleven ska vara medagerande och kunna påverka sitt lärande. Allt lärande till förståelse är en inre process som endast "kan kontrolleras" om eleven kan avge de svar som efterfrågas, vilket inte är lärprocessen. Men hur lärandet ser ut i grunden hos den enskilde eleven, det kommer man inte åt.

Av de citat jag tagit stöd i visar min ståndpunkt att optimal undervisning alltid går före mängd. Men visst kan även optimal undervisning uppträda i en mängdsituation. Men det stora problemet är att man valt mängd som enda redskap för lärandet i denna modell.

Forskningen har allt sedan 70-talet visat på att elevens medbestämmande och aktiva medverkan i undervisningen är effektivare än tiden i skolbänken. Med "skolbänken" menar jag att man bara låter eleven sitta "längre" i klassrummet med samma pedagogik som skolan grundat sig på historiskt. En pedagogik som i dagens skola inte har varit särskilt framgångsrik.

Jag har några gånger använt liknelsen mellan "vattenkannan och vattenslangen". Om man ser liknelsen som en trädgård, så är det effektivare för varje växt att man använder vattenkannan än att spola över hela trädgården med vattenslangen - mer av samma sort utan urskiljning!

En del växter får för mycket vatten utan gödning och slokar, andra växer måste ha mera vatten och gödning för att blomstra. Detta vet varje trädgårdsmästare.

Jag vill citera en lärare och lärarutbildare, Runa Sundh, som i sina kluriga dikter om skolan och skolans inre liv slog huvudet på spiken. Hon skrev  i en dikt "Söling",(Från "Kväden i Runskrift" ) vilket då betyder att man måste i all undervisning och i allt förändringsarbete, se till att allt hamnar på rätt ställe och i rätt omfång för de som berörs, Utdrag från dikten:

"När ja nu står inför klassen å öser på ä dä se gruvligt lätt
å titte i tillbringarn, för där har jag stöffe å dä ska ut, ja ä stöni
å häller tes det tar schlut. Öm sen ingen lyssner, dä kvitter
schlätt, ja söler gladelit ut skvätt ätter skvätt.

Att dä ska vare se lätt å glömme att en ska titte där en ska tömme"

Dikten visar även den att det är sättet att undervisa som behöver ändras, inte bara att "mala på" på samma sätt på ett antal fler lektioner till. Man kan fundera på hur man under flera decennier undvikt att ta till sig forskningens  "bevisade" möjligheter för att nå framgång. Jag måste nog säga, utifrån mitt sätt att se, att tioårig skola inte kommer att förändra något nämnvärt större i sak. Ingen framgångsväg med mera av samma sak på flera lektioner vilket sällan gör någon skillnad alls. 

Att man vill öka kraven i den gamla förskoleklassen som ska bli ny åk 1 blir ingen större framgång för fortsättningen menar jag. Dagens sexåringar är på samma kroppsliga, mentala  och generella utvecklingsnivå som de före dem. Det som ändrats är elevernas möjligheter att lära andra saker. Ibland misstar man sig att förskolebarn som hanterar surfplattor, mobiltelefoner automatisk skulle vara smartare än tidigare sexåringar, bara för att de har kraftfullare hjälpmedel.