Många diskussioner har förts då vi över tid sett utfallet av de skolreformer som gjort i Sverige. En del av dessa har inte fallit väl ut kan jag konstatera. Jag har valt att reflektera över Johan Lindströms skrift ”En skoljämförelse mellan Finland och Sverige (2021)”. Hans jämförelse uppdagar också att Finland till stora delar har den skola vi hade i Sverige fram mot 1990-talet. En skola som då ansågs fungera bra och var ändamålsenlig, uppfattar jag, efter flera historiska genomgångar och att man försökt bevara frågan ”hur kunde det bli så här i Sverige?
”Skolan i Sverige och Finland var länge rätt lika varandra. För ungefär 30 år sedan började skolsystemen utvecklas åt olika håll. I Sverige gjorde politikerna ett antal stora reformer för att förändra skolan och nu 30 år senare ser vi konsekvenserna av dessa reformer. Några av de större reformerna som genomfördes var kommunaliseringen av skolan, införandet av ett fristående skolsystem med skolpeng, ändrade läroplaner med införande av mål- och resultatstyrning samt ett förändrat betygssystem där man gick från ett relativt system till ett målstyrt system” (Lindström 2021)
Det
är viktigt att ha detta i minnet när vi fortsätter titta på förutsättningarna
för de båda länderna.
Finland
I
både Finland och Sverige är skolan kommunal. I Finland tilldelas en elev en närskola,
men föräldrar kan ansöka om att få en plats på en annan skola. Det är dock inte
säkert att man får en plats på den andra skolan. Grunden i det finska
skolsystemet är att alla skolor ska vara bra skolor och det finns inte en
massa olika profiler/inriktningar på det sätt som det finns i Sverige, så de
flesta eleverna går i den närskola som de tilldelats.
Lärarna i Finland har ingen ramarbetstid då de
måste vara på plats på skolan, men en övergång till helhetsarbetstid diskuteras
och man har pilotförsök som pågår. När lärarna har lektioner och gemensamma
möten måste de förstås närvara, men annars litar man på professionen genom
att ge dem frihet, inte genom kontroller eller närvaroplikt. Man har inte
heller mängder av föräldrar som försöker påverka betygssättningen eftersom
föräldrarna generellt sett litar på lärarna och deras profession. I den
finsktalande grundskolan är 95% av lärarna behöriga och i gymnasieskolan är
motsvarande siffra 98%
Man testar alla elever regelbundet i Finland för att tidigt fånga upp elever som behöver stöd för att lära sig läsa, skriva och räkna. Speciallärare jobbar i yngre år inte bara med de elever som har svårigheter utan även med elever som klarar sig bra i skolan. På det sättet avdramatiserar man hela systemet med att elever får stöd av speciallärare.
När eleverna i Finland går i gymnasiet har de studentskrivningar och där räknas bara elevernas kunskaper; vilka betyg de har/har haft är helt ointressant. Resultaten på studentskrivningarna används för att söka vidare till nästa skolform, så resultaten är viktiga för eleverna och detta märks på både elever och på undervisningen (en viss styrning av undervisningen utifrån hur studentskrivningarna ser ut förekommer.
Den svenska skolan kan inte backa in i framtiden, så att spola tillbaka alla de förändringar som genomförts är inte lösningen. "Den absolut viktigaste pusselbiten för att den svenska skolan ska kunna återfå sin forna glans är att politikerna över partigränserna kan hitta en gemensam linje som man håller fast vid över tid oberoende av vilka som har makten". (Lindström 2021)
I Finland har man läroplikt, inte
skolplikt. Det är alltså inte tvång att gå i skola och det
alternativ som finns är att föräldrarna hemundervisar sina barn. Barnen har
alltså plikt att lära sig, men skolan har inte ensamrätt vad gäller lärandet.
Lindström (2021) säger vidare om lärarna:
Här ser vi en klar skillnad. Vi som arbetat ett tag i skolan känner väl igen
sig i den finska modellen, då vi hade samma modell i Sverige ända ”in på
1980-talet”. Den gängse bilden vi hade var att man litade på oss som
professionella lärare, vilket också gjorde att vi inte kände oss övervakade och
att vi hade den ”pedagogiska friheten” i undervisningen. När jag tänker tillbaka,
så upplevde jag ingen stressande arbetsmiljö, låt vara arbetskrävande, men inte
så att jag kände att jag mådde dåligt av arbetet. Det fanns dock även då brister i
den fysiska arbetsmiljön som vi kunde uppleva som irriterande.
Testning av finska elever
Här menar jag finns skillnader i tänkesättet, då den svenska modeller
går ut på att ”lyfta elevers skolresultat”, medan man ofta tycker att de elever
som klarar skolan bra får stå tillbaka. ”De klarar sig ändå”!
Lindström (2021) säger vidare:
Jag menar att man i Finland kan se att man arbetar mycket efter
grundvärderingar och med en erfarenhetsmodell. Vi ser hur man i
Sverige kastat sig över olika ”populära politiska idéer” och lämnat
professionen utanför i många stycken, anser jag. Detta menar jag, ligger säkert bakom den
”motsättning” som, jag upplever, finns mellan skolmyndigheter och lärare i
gemen, i den bemärkelsen att man är misstänksam när skolmyndigheter framför
lösningar med stort L. I detta ligger säkert den inskränkning av lärarens
möjligheter att utveckla olika läromodeller. Kanske inte idémässigt, men kan
säkert kännas hindrande i vardagen, genom den linje man ”vill ha” nationellt.
Finska gymnasieskolan
Vi känner igen tankarna från de tidigare Läroverken i Sverige, där denna
uppläggning var gängse förekommande, med muntliga ”förhör” och skriftliga
tentor.
Lindströms* slutkommentar om den svenska skolan
·
Johan
Lindström är före detta lärare och skolledare som nu jobbar med att stötta
förvaltningar, skolledare och lärare med bland annat digitaliseringsarbetet.
Johan har själv gått i det finska skolsystemet (på svenska) på Åland och har
över 20 års erfarenhet av det svenska skolsystemet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.