En skola för alla eller en skola för de flesta?

 Rubriken är en ingång i diskussionen om skolan och skolans verkliga roll, anser jag. Det som komplicerar det hela är partipolitikens inblandning i skolan, där olika ideologier ofta övertrumfar verkliga fakta och forskning och då ofta blir mera tro än vetande, upplever jag.

”Dominans och inflytande över utbildningen växlar mellan politik och vetenskap. Tilltron till forskningsresultat och forskningens möjligheter att finna förbättrande lösningar varierar över tid. I perioder av politisk enighet söks breda lösningar, medan andra perioder utmärks av att skolarenan används för partipolitisk positionering. Likaså varierar maktförhållandena över tid mellan centralförvaltningar. Likaså varierar maktförhållandena över tid mellan centralförvaltningar och den politiska sfären”. (Haug 1999)

Bilder www.google.com

Reformernas dilemma
I reformeringsförsöken av skolan aktualiseras, politiska grupperingars motstridiga intressen. Den organisatoriska delen av reformerna gäller politiska instansers ansvarsfördelning, hur skolans tid ska fördelas inom olika kunskapsområden liksom differentiering av elever. Den andra delen utgörs av reformer riktade mot undervisningen och de följder den har för skolans arbetsmetoder. (Lindensjö och Lundgren 2000)

Förklaringar till styrdokumentens bristande genomslagskraft ser Lindensjö och Lundgren dels i alltför stor klyfta mellan beslutsarenan och genomförandearenan och dels i den otydlighet som är en konsekvens av kompromissande mellan motstridiga intressen. När politisk enighet ska uppnås om skolans verksamhet och mål, måste styrdokumenten skrivas med begrepp som kan omfattas av alla schatteringar. Därigenom döljs underliggande konflikter och dilemman, säger de.

"När politisk enighet ska uppnås om skolans verksamhet och mål, måste styrdokumenten skrivas med begrepp som kan omfattas av alla schatteringar. Därigenom döljs underliggande konflikter och dilemman”. (Lindensjö och Lundgren (2000)

Lindensjö och Lundgren visar i sitt resonemang, dilemmat mellan besluten och genomförandet, där avståndet mellan dessa tenderar att vara relativt stort i praktiken. Ett annat dilemma är att man vill åstadkommen koncensus, när man vill besluta över blockgränserna för att förankra skoldokumenten för en nationell skola. 

Genom denna önskan om förankring, till varje pris, menar jag uppenbarar ibland "dolda krafter" som verkar i andra riktningar än de förväntade, man uppräcker ”grus i maskineriet”, efter en tid. Kanske hitta ”fel” och ta bort moment, som vi erfarit i närtid, om t ex "reformering av antiken", för att skapa "tid" till annat. Denna intensiva diskussion runt detta i förslagen till de nya kursplanerna (Lgr 22) visade, menar jag, vad som sitter i "skolans väggar", kanske uttryckt som "så har det alltid varit, man kan ju inte ta bort detta".

En skolgång för alla
Jag menar, för att hårdra det hela, att genom att man alltid strävar efter en ”normalstudiegång”, dvs en modell, för övervägande teoretisk undervisning, där alla elever ska tillgodogöra sig denna undervisnings innehåll till en fastställd nivå. Under detta finns en föreställning om att alla elever ska nå upp till denna undervisningsnivå, "på samma sätt". upplever jag. De som har svårigheter med detta ska ”Lyftas upp” till denna genom specialinsatser, inom ramen för denna. På ytan kan detta förstås vara sympatiskt och likvärdigt, men föga effektivt har det visat sig, då elever har ett eget förhållningssätt till lärandet, säger forskningen.

Problemet menar jag att denna ”normalstudiegång” visar på i huvudsak en enda "övergripande" väg för undervisningen. Skolan har sedan Folkskolans barndom haft detta sätt att se på undervisning. Till en början skymdes detta, menar jag, av att en stor del av skolkunskaperna skulle läras utantill eller presenteras som en fastställd modell i de olika ämnena, som skulle "läras in", enligt då gängse synsätt. Ett antal minnesaktiviteter som skulle bevisa "kunskap", i vilken det var svårt att sen en röd tråd för utveckling.

Långt fram i tiden till vår "moderna" skola har delar av detta hängt kvar. Främst det teoretiska synsättet har hängt kvar, sättet att bedöma kunskaper likaså, menar jag. Under en kort period i grundskolans barndom, diskuterade man alternativa sätt att lära på allvar och lade upp ämneskurser och delar av ämneskurser som man arbetade med på ett uttalat praktiskt sätt. Syftet bakom detta menade man var att elever lär på olika sätt. Detta återställdes dock i kommande läroplaner och syftet "glömdes" bort, vill jag påstå.

Verkligheten
”Samtidigt ökar kraven på att barn från tidig ålder ska bli kompetenta, delaktiga, medvetna och ansvarsfulla samhällsmedborgare i många olika sammanhang, inte minst ta ansvar för det egna lärandet, allt enligt de nya samhällsidealen. På samma gång som vuxna uppmuntras att leva kvar i barndomen, får barnen ta en allt större del av vuxenansvaret” (Skolverket 2010).
Detta menar jag avspeglas numera mycket tydligt och kanske är det en förklaring till inriktningen på allt mer teoretiskt "vuxenlärande", som i grunden kan bli väl abstrakt tidvis, då man ska nå upp till kraven, genom ett teoretiskt anslag och analys enligt en "vuxenmodell", kan jag uppleva.

Olika nivåer
Jag har försökt visa på de olika nivåernas inverkan på undervisning och tankarna runt denna, de villkor elever lever under i dagens skola, som jag ser det. Det kan vara partipolitiska nivåer, som tränger sig på, där politiska partiers ”övertygelser och lösningar” avspeglas, det kan var hur man framställer lärandet, om det finns olika sätt att lära mm. Men allt för ofta eftersträvas de enkla och snabba "lösningarna" på skolans "problem".

Jag menar att bristen att anpassa skolan för alla elever, inte låter sig ändras i nutiden, då ideal och modeller som man förespråkar inte gagnar alla elever. Statiska sätt att presentera ”kunskap”, statiska sätt att utvärdera kunskap och ofta statiska sätt att bedöma kunskap är hinder för utveckling menar jag. Det är lätt att gömma verkligheten i statistik. Att man "godtar" att skolor inte är likvärdiga, eller åtminstone bara konstaterar att det är så, är ett annat exempel, på det här.

Når vi någonsin målet – en skola för alla?
Skolan finns nu fortfarande på nivån – en skola för de flesta i nuläget, kan jag konstatera.  För många år sedan myntade man begreppet – en skola för alla. Detta var förstås en fin vision, men i praktiken blev det  bara ett ”luftslott”, menar jag. Då när begreppet lanserades så tog man sig an ”problemet” på samma sätt som nu – att försöka ”lyfta” alla ”upp” till den teoretiska ”normalstudiegången” man sjösatt i läroplanernas kursplaner. Man utgår från att alla elever lär på samma sätt, men på olika tid. Låt vara att man säger att det inte alltid förhåller sig så, men i handlandet och verkställandet lyser ”sanningen” igenom, anser jag. Ibland kan ett citat spetsa till det så man kan se "sanningen". Einsteins ord om skolan kanske säger något av detta?

”Det kvickhuvud tog inte fel som definierade bildning som det man har kvar när man glömt allt man lärt i skolan”. (Albert Einstein)

Bildning är ett centralt begrepp för att förstå och handskas med dagens stora samhälleliga utmaningar, säger man allmänt i forskarleden.

Källor

Assarson I, (2007) Talet om en skola för alla. Pedagogers meningskonstruktion i ett politiskt uppdrag

Haug, P. (1999). Spesialundervisning i grunnskulen. Grunnlag, utvikling og innhald

Lindensjö, B. & Lundgren, U.P. (2000). Utbildningsreformer och politisk styrning

Skolverket (2010) Barndomens förändrade villkor. Förutsättningar för barns lärande i en ny tid

Skolinspektionen(2020)  Uppgifter som främjar elevers lärande

Skolverket Läroplan 11 och 22 och kursplaner