Allt mer har ”kollegialt lärande” kommit att framstå som en allmänt använd modell för lärande i skolan, upplever jag. Tidigare brukade man använda ordet yrkeskunskap i vardagen, dvs man lärde sig yrkets ”hemligheter” i dialog med sina arbetskamrater. Det är ju faktiskt det som lärlingsutbildning går ut på och förstås framgång i yrket.
Det finns dock en svaghet i kollektivt lärande menar jag om man begränsar det till den ”lilla” gruppen, där ramarna för lärandet redan är ganska fasta. Att uteslutande använda kollektivt lärande som modell, kanske för att den kan genomföras, för en billig penning ger då lågt mervärde, kan jag tycka.
”Kollegialt lärande är ett
samlingsbegrepp för olika former av strukturerat, gemensamt arbete, där
kollegor tillsammans utvecklar kunskap. Det görs både genom att lära av egna
och varandras erfarenheter och genom ta tillvara befintlig kunskap, till
exempel aktuell forskning, inom området” (Cederberg-Scheike).
Formulerar egna frågor
Kollegialt lärande innebär att lärare, rektorer och övriga professioner i
förskola och skola själva formulerar frågeställningar, och kännetecknas av
systematik, dokumentation, analys och kritisk granskning. Detta talar
lite mot att i de flesta situationer brukar man mena att det är bra med ”friska
ögon” utifrån för förändring.
Finns begränsningar
Att föra en lärande dialog är förstås viktigt och bra, men kan begränsas till att
man inte ser skogen för bara träd. Eller som man ibland säger, ”man måste se
över trädtopparna för att komma vidare. Men jag vill inte förringa det kollegiala
lärandet på något sätt, för det är också viktigt. Men förstås inte enbart.
Man brukar
framhålla att ”nytt” lärande ofta innebär:
- få syn på sitt eget sätt att arbeta
- lära sig av andras erfarenheter och tänkande
- skapa gemensamt förhållningssätt utifrån olikheter
- öka professionaliteten
(Cederberg-Scheike).
Här förstår alla att det fordras en stor portion självkunskap och en vilja att ta till sig viktiga saker och att se ”nytt tänkande” och se genom det gamla om det behövs. Det viktigaste menar jag är att man inte begränsar sig till den egna gruppens erfarenheter utan att man måste ha kontakt med källor utanför gruppen, som t ex forskning eller forskare. Detta kan inte nog poängteras.
Jag
menar att kollegialt lärande inte helt får ersätta den gängse metodiken i
kompetensutbildningen, där man för influenser utifrån av t ex resurspersoner, som
i sitt uppdrag ska se gruppen och dess situation. Att bara lita sig till kollegialt
lärande kan risken bli stor att se detta som en lågprismodell för lärares
fortbildning i yrket. Men den inre kärnan i metoden måste vara ett gemensamt lärande vilken metod man än använder.
Kompetenshantering
Kompetensutveckling är precis som namnet avslöjar – utveckling och hantering av kompetens. Kompetens syftar i sin tur till lärares förmåga att
utföra en uppgift i en specifik situation genom att tillämpa kunskaper,
färdigheter och erfarenheter. De viktiga ögonen som bör betrakta lärargruppen
utifrån får inte förbises. Man måste alltid ställa de viktiga frågorna inifrån eller utifrån:
Vilken samlad kompetens finns i lärargruppen?
·
Hur ser
kompetensfördelningen ut i lärargruppen
·
Vad kan varje
enskild medarbetare bidra med i förhållande till vad som krävs för det
gemensamma lärandet?
· Vilka
kompetenser behöver utvecklas på kort och lång sikt?
Visst kan man inom den egna gruppen säkert svara på en
del av dessa frågor, men man har, menar jag, inte de ”nya” ögonen på gruppens
kapital och förutsättningar för det gemensamma lärandet.
Kompetensanalysen handlar lika mycket om att uppmärksamma kompetens som saknas som att ha koll på vilken kompetens som faktiskt finns. Genom att titta på kompetens utifrån uppfyllnad kan all kompetens tas tillvara på – inte bara den, som är “krav” i lärarnas befintliga roller.
Min poäng
Kollektivt lärande är säkert bra, där det passar och för uppgifter som är meningsfulla.
Men det får inte bli en modell som används i första hand för att den kan vara
billig och kan tillgripas i tider då pengamedlen ransoneras. Att alltid tro att
all kunskap redan finns i lärargruppen kan bli lite inskränkt eller till och
med kanske hindrande för lärandet och utvecklingen i lärargruppen, menar jag. Det är lätt
att falla in i de gamla ramarna som redan finns. Om så blir fallet
kan man äventyra poängen med det gemensamma lärandet, ”vi kan ju redan allt det här och
det fungerar bra”, "varför ska vi då sitta här med detta"?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.