Lärstilar – en pedagogisk realitet eller bara ”hittepå”?

Nu omtalar man ofta föreställningen om olika lärstilar. Ganska ofta har man reducerat dessa till en ”liten kärna” som medfört att man valt bort andra delar som forskare ser som en risk. Att göra begränsningar kan medföra ökande svårigheter i lärandet för elever med inlärningssvårigheter, menar man. Jag har lite svårt för att förenklingar ska vara lösningar på skolans problem.

År 2008 sammanställde amerikanska psykologer forskningsresultat kring lärstilar. De kom fram till att vetenskapliga tester som behövts göras, inte hade gjorts, och de flesta tester som hade genomförts, inte hade gjorts på beprövat sätt.

Så man ska nog tänka i termer av innehåll istället för i termer av lärstilar. Vad ska läras? Exemplen; Ska man lära sig formen på ett nytt land, var visuell. Ska man lära sig hur ett nytt ord uttalas, var auditiv. Ska man lära sig att spela gitarr, var kinetisk. Man ska inte förväxla detta med att tro att allt för en person ska läras in på ett visst sätt – visst är vi alla speciella men vi lär oss förvånansvärt lika, konstaterar forskarna

                                

Bilder www.google.com

”Lärarens kompetens, förmåga och engagemang är alltså de undervisningsrelaterade faktorer som i högst grad påverkar elevers resultat. Goda relationer mellan lärare och elever och höga förväntningar från lärarens sida på samtliga elever har visat sig ha påvisbar betydelse i detta sammanhang. Andra viktiga faktorer är lärarens förmåga att fokusera på vad som är väsentligt i undervisningen, och att elever ges regelbunden återkoppling”. (Skolinspektionen 2010)

Man vet idag genom Howard Gardners och andras forskning att vi använder olika intelligenser för att lära. Varje individ har starkare och svagare sidor i sitt lärande. Vi hjälper varje elev att idag hitta sina starka sidor och att öva de svagare, vilket är pedagogikens uppgift.

Att tala om renodlade ”lärstilar” blir, i mina ögon allt för enkelt, då man försöker ensidigt renodla dessa för att göra det enkelt i tanken och att använda dem praktiskt, upplever jag.

Personligheten är sammansatt
Intelligens handlar inte om hur intelligent man är, utan på vilket sätt man är intelligent, menar Howard Gardner. Därför har han försökt kartlägga olika typer av intelligens som kan ingå i en personlighet som man använder i sitt lärande.

» Språklig – förmågan att tala och skriva och lära språk.
» Logisk/matematisk – förmåga att analysera problem logiskt.
» Musikalisk – förmåga att spela, komponera och förstå musikaliska mönster.
» Kroppslig – förmåga att använda hela eller delar av kroppen för att lösa problem.
» Rumslig – förmåga att visuellt uppfatta och förstå avgränsade mönster och utrymmen.
» Social (interpersonell) – förmåga till samarbete och att förstå andra människors åsikter.
» Personlig (intrapersonell) – förmåga att förstå sig själv och sina egna handlingar.
» Natur - förmåga att tolka och förstå hur naturens krafter påverkar människors levnadsvillkor.

Lärstilar - ett diffust ”översiktsbegrepp”
För oss lärare blir resonemanget om "uttalade" förenklade lärstilar lite diffust, då vi i vår profession med psykologin och pedagogiken lutar oss åt att se till ett holistiskt perspektiv på eleven och lärandet. Från detta perspektiv kommer då resonemanget med lärstilar att skilja sig för mig, menar jag. Detta talar för den ofta uttalade ”snuttifieringen”, dvs skolans sätta att dela upp lärandet i små bitar, förnuftsmässigt, ur ett vuxenperspektiv, och glömmer bort helheten som eleverna behöver för att förstå delarna, när man inte känner till slutmålet. Att märka ut vissa förmågor framför andra i lärandet blir inte optimalt i mina ögon.

I praktiken prioriteras språklig och logisk/matematisk förmåga i skolan och har gjort det sedan ”urminnes tider”. Det gamla problemet har alltid varit ett problem för skolan, hur man ska kunna möta varje elev. Att se problemen hos eleverna är att göra det lite för lätt för sig, anser jag. Skolan har mycket kvar att göra, att bredda sitt lärandeperspektiv, så många fler personliga förmågor hos eleverna återfinns i lärandet. Skolans utmaning är att identifiera förmågorna hos eleven och använda sig av dessa och inte "stoppa in" eleverna i olika "fack".

Nivågruppering
Det är lätt att dela in klassgruppen i nivågrupper, kanske efter uppfattade sk lärstilar i syfte att kunna lägga upp undervisningen efter dessa. Denna nivågruppering/Indelning är inte en bra lösning enligt Johnston (2012), och får medhåll av Hattie (2009). Framför allt blir det ett likvärdighetsproblem om det leder till att grupper i klassrummet enbart får tillgodogöra sig en del av kunskapsinnehållet, vilket medför att de inte har möjligheten att nå sin fulla potential eller blir behöriga att söka sig vidare till högre utbildning.

Till sist: ”Ska man anpassa eleverna till skolan eller skolan till eleverna”. Här menar jag har skolan mycket kvar att göra. Detta är ju det övergripande problemet, eller hur?

Källor

Gardners H (1983) Frames of Mind: The Theory of Multiple Intelligences and subsequently refined and extended in Multiple Intelligences

Gardners H (1993) The Theory in Practice (1993), 

Gardners H (1999) Intelligence Reframed: Multiple Intelligences for the 21st Century  

Gardners H (2006) Multiple Intelligences: New Horizons 

Hattie J (2009) Visible Learning 

Johnston P.H (2012) Hur vårt språk påverkar barns lärande

Skolinspektionen Dnr 2010:1284, Framgång i undervisningen