Har en liten skola en "pedagogisk smärtgräns"?

I tidningarna kan man ibland läsa om en trend när det gäller nedläggning av små skolenheter. De skäl man anger mot nedläggning är oftast mänskligt sociala, där "lugn miljö", "alla känner alla", trygg skolmiljö anförs ofta. De är förstås viktiga för alla som går i skolan, vare sig man går på en liten skola eller en stor skola. Men det finns flera underliggande faktorer som man inte ser till en början i denna diskussion. Det jag tänker på är interaktionen och de pedagogiska möjligheterna till samarbete och bredare personlig utveckling i en elevgrupp. Är man för få på en skola ex 3 elever i åk 5, då blir det inte så stora möjligheter att byta grupper och arbeta med andra i samma ålder. Interaktionen blir betydligt sämre och man känner snart varandra utan och innan, vilket är bra rent mänskligt men sämre när det gäller personlig utveckling, menar jag.

Det är svårt att få ut riktig effekt av den totala undervisningen, då man ofta är få lärare på en liten skola. Man kan ofta inte, om det uppkommer behov, gå in och stötta elever i en annan elevgrupp som behöver extra stöd, då man själv samtidigt undervisar i en "sin" elevegrupp. Då behövs extra resurser, som man ofta inte har på en liten skola. Om läraren måste undervisa varje åk i ex engelska för sig för att bebehålla den språkliga utvecklingen hos varje elev, så får det konsekvenser.

Konsekvensen av detta blir att övriga elever inte direkt har tillgång till någon lärare under dessa lektioner. Detta är också en mindre bra faktor. Exemplet i en åk 3-4-5, där blir eleverna sittande utan direkt stöd 5-6 lektioner per vecka (84 lektioner på en termin) även om man använder B-skolemetodik och använder ämnesväxling. för att lindra effekterna. Är man lika väl rustad som elever som går i större A-klasser? (en åldergrupp i klassen) Det är den öppna frågan. Man är ofta duktigare på att arbeta enskilt, men man missar stor del av de socialaa mereffekterna, och därmed personlig utveckling, mellan elever i olika grupper över tid.

Ett annat ofta uttalad möjlighet är att äldre elever kan hjälpa yngre elever. Det kan man förstås göra då och då, men inte som pedagogisk metod. Använder man detta sätt att undervisa som metod (Lancestermetoden stsrt 1798), där de äldsta eleverna blir "hjälplärare", så får man en följdeffekt. De äldre eleverna går miste om delar av sin egen skolgång och personliga utveckling i sitt lärande. Nu får klasser inte bli för stora heller, då kan andra fenomen inträffa ex att läraren inte hinner med alla osv.

Väger man in alla aspekter, så är kanske en nedläggning av en liten skola en öppen fråga helt klart, kanske alternativet för eleverna om man skall se till skolans uppgift, att meddela kunskap och personlig utveckling. En viktig faktor måste dock vägas in och det är avståndet till den "nya" skolan. Man kan inte tolerera hur långa avstånd som helst. Efter att ha arbetat på en B-skola i 26 år ser jag fördelarna och nackdelarna ganska klart. Jag kan skriva under på att en liten B-skola har en "pedagogisk smärtgräns" som man måste vara uppmärksam på.