Att förändra något möter i alla delar av vårt samhälle motstånd till en början. Detta är allmänmänskligt beteende, "man vet vad man har men man vet inte vad man får", är ett talesätt som beskriver det hela.
Alla människor är ofta, konservativa till en början, dvs men uppvisar en viss tröghet att ta åt sig budskapet om förändring . Till en början brukar man förneka att det går att göra förändringar. Man hör då ofta: "Det går inte", "hur ska det bli för oss", "hur mycket pengar kostar inte detta" osv
Detta är också tecken på att man vill ha det som det är. Men samtidigt är det också tecken på oro, att kasta sig ut i det "okända". Allt är fullt förståligt, så reagerar vi alla inför det okända.
Johan Kullberg beskriver i sin bok "Kris och utveckling"det inre förlopp som vi alla genomgår på ett eller annat sätt i en förändringsprocess. Krisens mekanismer är först chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen som leder till nyorienteringsfasen. I det vanliga livet behöver man inte blanda in psykiatrin, men väl dra erferenheterna från denna.
Efter "chocken" och "reaktionsfasen", när dimmorna lagt sig, så börjar man se sig om för att hitta möjligheter. Kullberg säger i sin bok att inget kan utvecklas utan att på ett eller annat sätt genomgåtts av en kris, då inte bara en psykisk sådan, samma mekanismer uppträder i en ekonomisk kris, där man så småningom "drabbas" av samma mekanismer.
Är människan skapt så att man först måste sättas på prov, innan man överger det trygga invanda.? Måste vi bokstavligen känna "marken gunga" under oss innan vi är förändringsbenägna? Det förhåller sig säkert så om jag går till mig själv.
Har man gått igenom en kris, så känner man sig i de flesta fall nöjd med det man åstadkommit. Man har på nytt fått fast mark under fötterna och vunnit ny tillförsikt och ny kunskap inför framtiden. När man summerar det hela, så upptäckar man de positiva följderna. Inte alltför sällan kan man höra kommentarer som "varför gjorde vi inte denna förändring för länge sedan".
Krisen var inte så farlig som man först trodde.
Alla människor är ofta, konservativa till en början, dvs men uppvisar en viss tröghet att ta åt sig budskapet om förändring . Till en början brukar man förneka att det går att göra förändringar. Man hör då ofta: "Det går inte", "hur ska det bli för oss", "hur mycket pengar kostar inte detta" osv
Detta är också tecken på att man vill ha det som det är. Men samtidigt är det också tecken på oro, att kasta sig ut i det "okända". Allt är fullt förståligt, så reagerar vi alla inför det okända.
Johan Kullberg beskriver i sin bok "Kris och utveckling"det inre förlopp som vi alla genomgår på ett eller annat sätt i en förändringsprocess. Krisens mekanismer är först chockfasen, reaktionsfasen, bearbetningsfasen som leder till nyorienteringsfasen. I det vanliga livet behöver man inte blanda in psykiatrin, men väl dra erferenheterna från denna.
Efter "chocken" och "reaktionsfasen", när dimmorna lagt sig, så börjar man se sig om för att hitta möjligheter. Kullberg säger i sin bok att inget kan utvecklas utan att på ett eller annat sätt genomgåtts av en kris, då inte bara en psykisk sådan, samma mekanismer uppträder i en ekonomisk kris, där man så småningom "drabbas" av samma mekanismer.
Är människan skapt så att man först måste sättas på prov, innan man överger det trygga invanda.? Måste vi bokstavligen känna "marken gunga" under oss innan vi är förändringsbenägna? Det förhåller sig säkert så om jag går till mig själv.
Har man gått igenom en kris, så känner man sig i de flesta fall nöjd med det man åstadkommit. Man har på nytt fått fast mark under fötterna och vunnit ny tillförsikt och ny kunskap inför framtiden. När man summerar det hela, så upptäckar man de positiva följderna. Inte alltför sällan kan man höra kommentarer som "varför gjorde vi inte denna förändring för länge sedan".
Krisen var inte så farlig som man först trodde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.