Rubriken är lite tillspetsad eftersom det inte finns en metod utan ett helt spektra av olika sätt att skapa en god läromiljö för eleverna. En "metod" har dock överlevt från folkskolans barndom, då förutsättningarna var helt annorlunda mot idag. Den är alltjämt ännu mycket förkommande.
"Metoden" har sin grund i manuallt arbete där det finns en överto på att det läraren skriver på tavlan måste överföras till elevernas skrivböcker för att inlärning ska ske.
Denna "metod" har förstås sin grund i en tid då lärarna inte hade tillgång till läroböcker eller åtminstone för få läroböcker. Att skriva på svarta eller vita tavlan eller presentera material med OH-projektor har sina begränsningar. Om läraren samtidigt vill verbalt stödja sina anteckningar, så blir dessa ofta i stolpform. Detta sätt är bra om man har god kunskap om ämnet, men blir lite konstigt för elever som inte har de omkringliggande betydelsebärande delarna. Detta sätt att undervisa blir ofta "snuttifierat" för eleverna. av olika anledningar.
Om läraren under tiden eleverna skriver, förtydligar och skapar en språklig redundans för att komplettera "stolparna" på tavlan i syfte att skapa en god förståelse, så kommer flera elever att få problem.. Ett problem som då kan uppstå är det man kallar "split vision", dvs man måste klara av minst två saker samtidigt. Detta kan man göra i vuxen ålder, men elever som har exempelvis skrivsvårigheter, eller att man bara skriver långsamt, kommer snart att hamna "ur fas". Man skriver om ett en sak och så hör man samtidigt ofta något annat i öronen. Varje människa försöker att prioritera det viktigaste vilket då blir anteckningarna, eftersom detta är ofta ett krav från läraren att "alla" ska anteckna. Man kan fråga sig varför denna "metod" bitit sig fast så hårt. även då man har läromedel som innehåller det som ofta behandlas på lektionen. På något sätt finns fortfarande föreställningen att eleven ska arbeta manuellt med "flit" vilket verkar vara "finare eller bättre" än att arbeta intelektuellt genom dialog, undersökande verksamhet utifrån elevernas perspektiv.
Ska man vara elak så kan man säga om metoden att: "Anteckningar från tavlan förs över till elevernas skrivböcker utan att passera deras hjärnor." Om sedan eleverna ska ta hem anteckningarna och "läsa på", så ställer man ett antal elever inför en situation som de knappast kan klara själva om de ex missat lärarens utläggningar runt anteckningarna som de burit hem. Ofta hinner man kanske inte med det viktigaste momentet på lektionen som är den sammanfattande och återkopplande dialogen, där eleverna kan ställa frågor, få förtydliganden och få återkoppling på det som de uppfattat. Det är ju genom denna dialog som gruppen gemensamt har möjlighet att skapa en lärande situation för alla. Nu är det jag beskrivit en generalisering för att spetsa till det hela. Många lärare använder inte denna metod regelmässigt på de tidigare stadierna. Dock har "metoden" en tendens att tillta uppåt i skolsystemet av tradition.
Det finns förstås många alternativa sätt som kan ersätta en del av elevernas manuella skrivarbete som dessutom blir tidskrävande. När man kommer upp i skolsystemet kan detta sätt lätt bli ren "skrivterapi" medan lektionstiden går. Bättre att eleverna är aktiva på egna villkor i läroprocessen så skapar man inte bara interaktion mellan eleven och läraren utan också mellan elever. Satsa man på dialogen som ett pedagogiskt verktyg framför manuellt antercknade till varje pris så når man i allmänhet längre, får bättre sammanhang och förståelse.
Ibland blandar man också ihop begreppen i skolan "att skriva till läsning" och "att skriva till kunskap." Den första är en metod som är en grundläggande metod i förskoleklassen och de första årskurserna i grundskolan för att utveckla sitt språk och språkkunnande. Den andra har egentligen ingen relevans, då elever lär sig mycket olika. För några passar det att skriva vad man ska lära sig för huvuddelen blir detta då terapi eftersom de lär sig på andra sätt. Att på ett generaliserande sätt se på lärande och utgå från att alla är lika är mera ett önsketänkande än verklighet.
Det underliggande "förmedlande" synsättet som ligger i antecknandet är egentligen inte gångbart när man ska arbeta elevaktivt utifrån elevernas perspektiv. Detta sätt att hantera lärostoffet måste omprövas, menar jag, om eleverna ska få en optimal lärmiljö för sitt lärande.
"Metoden" har sin grund i manuallt arbete där det finns en överto på att det läraren skriver på tavlan måste överföras till elevernas skrivböcker för att inlärning ska ske.
Denna "metod" har förstås sin grund i en tid då lärarna inte hade tillgång till läroböcker eller åtminstone för få läroböcker. Att skriva på svarta eller vita tavlan eller presentera material med OH-projektor har sina begränsningar. Om läraren samtidigt vill verbalt stödja sina anteckningar, så blir dessa ofta i stolpform. Detta sätt är bra om man har god kunskap om ämnet, men blir lite konstigt för elever som inte har de omkringliggande betydelsebärande delarna. Detta sätt att undervisa blir ofta "snuttifierat" för eleverna. av olika anledningar.
Om läraren under tiden eleverna skriver, förtydligar och skapar en språklig redundans för att komplettera "stolparna" på tavlan i syfte att skapa en god förståelse, så kommer flera elever att få problem.. Ett problem som då kan uppstå är det man kallar "split vision", dvs man måste klara av minst två saker samtidigt. Detta kan man göra i vuxen ålder, men elever som har exempelvis skrivsvårigheter, eller att man bara skriver långsamt, kommer snart att hamna "ur fas". Man skriver om ett en sak och så hör man samtidigt ofta något annat i öronen. Varje människa försöker att prioritera det viktigaste vilket då blir anteckningarna, eftersom detta är ofta ett krav från läraren att "alla" ska anteckna. Man kan fråga sig varför denna "metod" bitit sig fast så hårt. även då man har läromedel som innehåller det som ofta behandlas på lektionen. På något sätt finns fortfarande föreställningen att eleven ska arbeta manuellt med "flit" vilket verkar vara "finare eller bättre" än att arbeta intelektuellt genom dialog, undersökande verksamhet utifrån elevernas perspektiv.
Ska man vara elak så kan man säga om metoden att: "Anteckningar från tavlan förs över till elevernas skrivböcker utan att passera deras hjärnor." Om sedan eleverna ska ta hem anteckningarna och "läsa på", så ställer man ett antal elever inför en situation som de knappast kan klara själva om de ex missat lärarens utläggningar runt anteckningarna som de burit hem. Ofta hinner man kanske inte med det viktigaste momentet på lektionen som är den sammanfattande och återkopplande dialogen, där eleverna kan ställa frågor, få förtydliganden och få återkoppling på det som de uppfattat. Det är ju genom denna dialog som gruppen gemensamt har möjlighet att skapa en lärande situation för alla. Nu är det jag beskrivit en generalisering för att spetsa till det hela. Många lärare använder inte denna metod regelmässigt på de tidigare stadierna. Dock har "metoden" en tendens att tillta uppåt i skolsystemet av tradition.
Det finns förstås många alternativa sätt som kan ersätta en del av elevernas manuella skrivarbete som dessutom blir tidskrävande. När man kommer upp i skolsystemet kan detta sätt lätt bli ren "skrivterapi" medan lektionstiden går. Bättre att eleverna är aktiva på egna villkor i läroprocessen så skapar man inte bara interaktion mellan eleven och läraren utan också mellan elever. Satsa man på dialogen som ett pedagogiskt verktyg framför manuellt antercknade till varje pris så når man i allmänhet längre, får bättre sammanhang och förståelse.
Ibland blandar man också ihop begreppen i skolan "att skriva till läsning" och "att skriva till kunskap." Den första är en metod som är en grundläggande metod i förskoleklassen och de första årskurserna i grundskolan för att utveckla sitt språk och språkkunnande. Den andra har egentligen ingen relevans, då elever lär sig mycket olika. För några passar det att skriva vad man ska lära sig för huvuddelen blir detta då terapi eftersom de lär sig på andra sätt. Att på ett generaliserande sätt se på lärande och utgå från att alla är lika är mera ett önsketänkande än verklighet.
Det underliggande "förmedlande" synsättet som ligger i antecknandet är egentligen inte gångbart när man ska arbeta elevaktivt utifrån elevernas perspektiv. Detta sätt att hantera lärostoffet måste omprövas, menar jag, om eleverna ska få en optimal lärmiljö för sitt lärande.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.