Lärares status = lärares kompetens?

Läraryrket har under ett stort antal år, allt sedan 1980-talet förlorat i status. Många har spekulerat i anledningarna till detta, då på 1980-talet kunde lärare jämföra sig lönemässigt med tjänstemän i den privata sektorn. Några framhåller kommunaliseringen på 1990-talet som orsak till denna försämring, kommunerna kan inte betala bra sa man ganska allmänt. Detta menar jag inte är sant utan en grov förenkling.

Jag spekulerar lite i orsakerna och påstår att läraryrket alltmer blivit ett “kvinnoyrke” i mångas ögon och i och med detta faller under samma lagar som andra kvinnoyrken ex äldrevård, sjukvård med flera. Männen har i allt större mängd flytt yrket även efter utbildning. I en undersökning var det så många som var tredje som sökte sig till andra yrken mera välbetalda och detta redan efter 3 år.

 I “kvinnoyrkena” gäller inte samma lagar som för män, där män ofta hanterar “hårda” ting och kvinnor hanterar människor. Då blir dessa människoyrken mer som ett “kall” i samhällets ögon. Lärares kompetens frikopplas på detta sätt från status. I andra yrken ger kompetens högre lön.

Har man från samhällets håll medverkat till denna statussänkning kan man undra genom att man “velat” till det? Man har prioriterat att fylla lärarleden till varje pris, det står klart. En viktig faktor i statusdiskussionen har varit den turbulens som föregått under ett antal år, där lärarutbildningen har stötts och blötts. Man har påvisat brister i lärarstuderandenas förkunskaper, (I rapporten IFAU 2008 påvisar man detta, se tidigare inlägg). och i slutänden leder detta till bristande yrkesskicklighet menar man.

Detta blir då lätt en självuppfyllande profetia. Man har farhågor lite varstans, att det kan finnas stora möjligheter för studerande med otillräckliga förkunskaper för universitetsstudier att söka sig in på lärarutbildningarna, där inträdeskraven för närvarande är lägre. Dessa signaler medverkar också till statusfrågan i högsta grad. Vi måste fråga oss vilka lärare vi vill ha i skolan? Vad vill vi att dessa lärare ska åstadkomma?

 När vi har definierat detta måste man rekrytera de studerande som kan utveckla skolan, genom goda förkunskaper, en mera verklighetsförankrad utbildning och också en marknadsanpassad lön. Det är viktigt att konstatera att den gamla pluggskolan är död, den som byggde på utantillärande, innötning av fakta och “underkastelse” av systemet mm. Detta menar jag är till stor del elevernas förtjänst, där de ifrågasätter detta och undrar vad syftet är.

Vi måste förstås sluta utbilda blivande lärare som om denna skola fanns kvar. I denna gamla typ av skola, även då i dagsläget om man bejakar den, kan man som lärare klara sig hur länge som helst utan att använda moderna hjälpmedel som datorer. Nyckel till att klara detta är att använda gamla pedagogiska metoder från grundskolans barndom på 1960-talet, innan datorerna gjorde sin intåg i skolan. I flera undersökningar visas dessvärre hur bristfälliga datakunskaper många blivande lärare har när de kommer till skolan.

Man har i sin lärarutbildning skrivit oändliga ordbehandlingsdokument, men sällan lärt hur man använder datorer tillammans med eleverna på ett funktionellt sätt. Detta måste var ett primärt mål i en modern lärarutbildning för en skola på 2000-talet.
I stället skuldbelägger man elever, vårdnadshavare och lärare i samhällsdebatten och lägger på så sätt ut dimridåer som döljer de verkliga problemen. Nämligen att skolan ser i grunden likadan ut idag som när beslutsfattarna gick där, och lärarutbildningarna är fortfarande ganska ålderdomliga. Kan man på 2000-talet vara nöjd med det? Hur ska vi då kunna konkurera mad andra länder på en global marknad, det är den springande punkten som man glömmer bort i diskussionen?