Skolan är fortfarande en “klassfråga”

Skolan är fortfarande en “klassfråga”, det vet vi som arbetar i skolan. Det är det förhållande som  alltid funnits sedan skolans barndom. Skolverket drar några slutsatser i sin undersökning som “bevisar”  detta faktum. Man säger att endast 73 % av eleverna når upp till kravnivån i matematik.(Nationella proven åk 3)

Ser man lite vidare på det så kan man anta flera möjliga tänkbara förklaringar till detta, exempelvis ofullständiga läromedel, inte optimala pedagogiska metoder och kanske brister i utbildningen hos lärarna. Tittar man på eleverna så följer deras möjligheter normalkurvan nu som alltid.

 Av erfarenhet vet jag att matematikböckerna ofta är matematikmetoden och matematikkursen i svensk skola. Man följer böckerna och eleverna räknar till stor del enskilt. Tittar man lite vidare mot andra länder och världsdelar, så ser man ofta lite vidare på matematiken som ämne. Där arbetar man också  gemensamt i stor utsträckning med förståelse av matematiken genom diskussioner, återkoppling och att man exempelvis presenterar många lösningar på ett problem. Man prioriterar som sagt verklig förståelse framför att mängdräkna, underförstått “nöta” in matematiken. Här i Sverige visar behaviorismen i och med vårt sätt att arbeta sitt ansikte i detta resonemang allt oftare. Matematik skall här tränas in genom övervägande manuellt arbete, så kallad “betingning”. Eleverna kan räkna uppgifterna rätt, men ibland utan någon djupare förståelse för vad det innebär.

Skolverket konstaterar i samma undersökning också att föräldrarnas utbildningsnivå spelar roll för hur eleven klarar sin skolgång. Detta är sedan länge ett välkänt faktum, men detta behöver säkert upprepas. Elever som har välutbildade föräldrar kan få den kompenserande hjälp de behöver hemma, det förstår var och en.

 Skolans uppgift är att medverka till en bra medborgarutbildning (grundskolan) för alla elever. Skolan skall verka kompenserande och ge alla elever optimala möjligheter för lärande. Detta misslyckas skolan ofta med idag liksom den gjorde tidigare, menar jag. Problemet är att elever som har exempelvis problem med matematiken kostar pengar om de ska få samma möjligheter som andra elever.

I besparingstider skär man ofta direkt för dessa elever om man ser tillbaka på svensk skola i stort, det är en erfarenhet sedan förra krisen. I stället borde man skära för “normaleleven”, han/hon som ändå kommer att nå målen. I Sverige prioriterar man alltid “klassen” före individen vill jag påstå. Man ger förstås resurser för den enskilde eleven med särskilda behov, men allt oftare otillräckliga kan man anta, då endast 76 % av eleverna har nått målen i åk 9. 
I skollagen står det klart uttalat att  elever med särskilda behov har laglig rätt till stöd i den omfattning som han/hon behöver.
Tyvärr finns det utrymme för tolkning här som medför att elever i realiteten inte får samma möjligheter i vår skola. Man “skiktar” upp elever  omedvetet eller medvetet  på ett vill jag påstå ojämlikt sätt, vilket inte kan tolereras i ett välfärdssamhälle.