Åtgärdsprogram – bara ett måste?

Ibland kommer olika påbud för skolan att hanteras ganska olika. Ett sådant, vill jag påstå, var åtgärdsprogrammen. I början uppstod viss förvirring vem som skulle upprätta, vem som skulle utvärdera dessa. Utseende och funktion diskuterades livligt till en början, då åtgärdsprogrammen blev ganska tjocka luntor. Dessa skrifter motarbetade sitt eget syfte, då de var för detaljerade för att man skulle kunna se riktning och funktionella åtgärder.

Det är viktigt att förstå att åtgärdsprogrammen har till syfte att synliggöra fält, där den enskilde eleven behöver stöd och hjälp av någon anledning. Åtgärdsprogrammen skall ju vara en “livlina” för den enskilde för att bibehålla kraft och riktning för ett bra lärande
 Skolans arbete måste baseras på kunskap om de faktorer som främjar elevers lärande och utveckling. En god lärandemiljö möjliggör för elever med olika förutsättningar att tillgodogöra sig undervisningen. Detta måste vara den absoluta basförutsättningen för en skola.
Skolverkets allmänna råd om åtgärdsprogram:

• Det är viktiga att skolans främjande arbete innehåller en regelbunden granskning av den egna verksamhetens organisation, arbetssätt och kompetens-
  
• Skolan skall utgå från synsättet att den skolmiljö eleven ingår i har betydelse för deras behov av särskilt stöd.
  

• Skolan skall skapa en miljö där samtliga elever inkluderas så långt som möjligt och att undervisningen anpassas till elevernas förutsättningar och behov.

Vem ska då upprätta ett åtgärdsprogram? Den som är närmast eleven förstås, klassföreståndaren, mentorn. Men denna måste alltid inhämta information från övriga lärare som undervisar eleven.
Processen för att upprätta och hantera ett åtgärdsprogram är logisk och följer dessa steg:

                    1. Uppmärksamma
                    2. Utreda
                    3. Dokumentera
                    4. Åtgärda
                    5. Utvärdera

Det är mycket viktigt att upprätta ett åtgärdsprogram, men ändå viktigare att man åtgärdar och utvärderar. De här två stegen är inte skolans starkaste sida vill jag påstå. Alltför ofta blir åtgärdsprogrammen lätt  en “hyllvärmare” som man “hittar” strax för utvärderingen. Om så är fallet har man inte förstått värdet och syftet och “sett” den enskilde eleven i klassgruppen.

Extra hjälp förutsätter ofta extra pengar. Att budgetera för dylika behov måste skolan bli bättre på. Att generellt satsa pengarna på de elever som ändå klarar skolan blir lite “snett” i mina ögon. Man måste behovsprioritera alla medel i skolan för en jämlik lärande skola, en skola för alla.