Utbildade lärare – ja, men räcker det?

Vår skolminister har en poäng när han säger att skolan ska ha utbildade lärare. Att ha en god utbildning är en grundförutsättning för att agera i skolan. God kännedom om didaktik, pedagogiska metoder, barns utveckling mm är grundbulten för att vara lärare.

Är det då så att för att man har utbildning, så är man väl skickad till att arbeta i skolan? Nej menar jag, då jag av erfarenhet vet att de som enbart hänger upp allt på sin utbildning ofta inte blir långvariga i skolan.

I det politiska språket vill man ibland förenkla för att få fram sitt budskap, utbildade lärare = dugliga lärare. Nu är världen inte så enkel eftersom det finns flera viktiga faktorer som måste “plussas” på utbildningen.

En duglig lärare måste ha flera förmågor på “pluskontot” som intresse för människor, god social kompetens, helst också kunskap i psykologi, god problemlösningsförmåga, god strukturell förmåga och medvetenhet att skapa en funktionell lärmiljö.

En outbildad “lärare” kan ha flera av de förmågor jag menar man behöver i skolan, men saknar pedagogisk/ didaktisk insikt. En sådan “lärare” kan fungera bra inom skolans organisation, men kan kanske inte använda didaktiska metoder på djupet, dvs. med en teoretisk och vetenskaplig bakgrund. Jag menar strikt, att man fyller sin plats i skolans arbetsorganisation, men ser man till elevernas bästa så är det inte säkert att de får en optimal lärmiljö. Att lärare ska ha djup pedagogisk och didaktisk kunskap anser de flesta är nödvändigt och att den fyller en funktion som yrkeskunskap.

En outbildad “lärare” har då ofta bara sin egen verklighet som har sina rötter i den egna skolgången att falla tillbaka på. Man gör som man själv blev undervisad. I ett samhälle som är i snabb förändring duger inte detta. Även lärare med god pedagogisk utbildning har ibland svårt att hänga med i samhällsutvecklingen, fastän de har insikten.

Jag måste tro att vår skolminister i det förenklade språkbruket ändå omfattar det jag beskrivit som “pluskontot” i sin retorik.
Men att rikta in sig enbart på lärarna blir en förenklad bild. Där man har ett tillåtande utbildningsklimat i skolor, där nya idéer och metoder, kommer till användning för elevernas bästa, bara där får vi utveckling.

Om man beskriver lärares handlingsutrymme med ett begränsande synsätt, styrt av olika inofficiella regler och praxis på skolor, då kan man kanske likna detta handlingsutrymme med en låda. Det kvittar hur mycket den utvecklingsbenägne läraren “hoppar i lådan”, så kan hon/han med ett sådant skoklimat inte åstadkomma något nyskapande, då man hela tiden slår i “väggar och tak” som blir begränsningarna. Skolans verklighet är inte bara utbildade lärare vill jag visa med denna liknelse.

Lärarna måste också verka i ett “växthus”, där även de får näring för att växa. Detta växthus måste skapas av framsynta politiker, vetenskapen, kompetenta rektorer, av lärarna själva och intresserade vårdnadshavare. Först då blir skolan en skola i tiden, när alla goda krafter samverkar. Att ha krav på skolan är inte farligt utan en nödvändighet för framtiden, menar jag. Men då måste vi diskutera de verkliga problemen i en vidare mening och inte bara prata om dellösningar.