Avtryck eller bara spår i sanden?

Detta var en slogan som myntades vid uppföljningen av ITiS (Informationsteknologin i skolan). Nu 9-10 år efter ITiS storhetstid, så kan man nog konstarea att det blev upplösta spår i sanden.

Vad var det som gick snett? Enligt mitt sätt att se så var det fokuseringen på IT i stället för att som det var tänkt på utbildning för att kunna använda IT i skolan på ett funktionellt sätt. Datorn blev det primära och den pedagogiska inriktningen försvann i den allmänna diskussionen. Att de som deltog också “fick” en dator underströk datorn som pryl som det viktigaste.

Men de 1,7 miljarderna kunde inte rå på den undervisningstradition som alla lärare har sina rötter i. Detta var det största misstaget att inte börja i rätt ände med pedagogiska diskussioner och utbildningar i modern undervisningsdidaktik och då utan datorer till en början. Datorn är egentligen inte det primära utan redskapet för att ge förändringen ökade möjligheter

 Vill KK-stiftelsen göra om ITiS-bravaden en gång till kan man undra?  KK-stiftelsen har avsatt 100 miljoner kronor för att stödja utvecklingsarbete under en  tioårsperiod. Det som är positivt denna gång är att man nu riktar in sig på lärarutbildningarna. Man har tydligen dragit rätt slutsatser om den förra satsningen, menar jag. 
Man måste bryta undervisningstraditionen först, innan man kan förändra med datorer. Sättet att undervisa är den springande punkten, då man som människa och lärare måste känna sig trygg i det man gör. Det gäller alla förändringar i skolan, denna som alla tidigare.

Tyvärr väljer man projektformen som förnyelseform. Det svaga med denna typ av inriktning är att projekten tar slut efter en viss tid. Erfarenheten har ofta hittills visat att efter projektet slutförts så gå det mesta tillbaka till det “gamla”, i just denna tradition där man känner sig trygg.

Det är viktigt att inse att datorn inte kan bli medlet som förändrar utan bara verktyget som man arbetar med. Att äntligen fokusera på lärarutbildningarna är bra, men problemet är likartat. man måste också bryta med den traditionella lärarutbildningen. Alltså samma problem, men i två nivåer.

Den lärartradition som nu råder har sina rötter 50 år tillbaka i tiden och togs fram för enhetsskolan och den tidiga grundskolan. Då var den nyskapande. På den tiden bröt man med den tradition som hade sina rötter i 1800-talets skola. Vi har tyvärr glömt bort detta i nutidens samhälle, där vi bara förändrat skolan på papperet. De senaste läroplanerna är som sagt bara pappersprodukter som beskriver en skola som inte finns i verkligheten. Häri ligger det stora systemfelet, då vi måste förändra verkligheten. Den är kraftfullare än alla pappersprodukter.

När detta skrivs har det gått 9 år sedan senaste millenniet. Då som nu glömmer man skolan i samhället. Man måste först fråga sig, “vad vill man ha för kunskaper hos medborgarna?”. Efter denna fråga måste man skapa den nya skolan. Vi måste göra upp med gammalt konservativt skoltänkande, precis som för 50 år sedan. Alltså inget nytt under solen som man brukar säga.

Gott nytt skolår och helst också början på en ny skola!