Förmedlingspedagogikens väsen – varför har det överlevt så länge?

Jag har i tidigare inlägg berört olika pedagogiska skolor och deras för och nackdelar. Jag återkommer till detta tema igen därför att det är viktigt att diskutera skolans innehåll och metoder. I detta mitt inlägg bör alla dessa synpunkter diskuteras, inte bara av skolans “folk” och skolpolitiker.

Den pedagogiska diskussionen om skolans svårighet att följa med tiden och de strömningar som diskuteras i samhället i debatter om "verklig kunskap" kontra elevaktivt lärande  Detta är inget nytt att förmedlingspedagogiken ifrågasätts nu. Redan på 70-talet fanns en het debatt om detta.

Henriksson (1973) tar upp att det i förmedlingspedagogiken är mycket svårt att ta hänsyn till elevernas olikheter och att eleverna riskerar att passiviseras om lärarens aktiva roll i klassrummet blir för stark. Han tyckte att nackdelarna övervägde i denna pedagogik och frågade sig om det inte var dags att förändra denna långa undervisningstraditionen. Redan för 35 år sedan hade Henriksson flera kollegor som hävdade detsamma. Henriksson var alltså inte den enda som ansåg att det behövdes en förändring.

Den långa traditionen av förmedlande pedagogik har hållit sig kvar på skolans arena, efter att ha gått till motattack mot 70-talets ”flumpedagogik”, som dessutom blev ett skällsord och belastades med epitetet “det var ingen ordning och man lärde sig inget”.
Genom denna samhällsdebatt fick förmedlingspedagogiken (ordning och reda”) ny kraft och motverkade flera nya strömningar inom undervisningsdidaktiken. Den pedagogiska debatten har sedan fortsatt i samma anda och enligt Granberg (2004) är kärnfrågorna hela tiden desamma; nämligen hur relationen mellan subjektet, den som lär, och objektet, det som ska läras, skall se ut, samt hur teori och praktik ska kunna integreras.

Ett annat utmärkande drag är den övertro på att återupprepade av fakta och att det leder till någon form av lärande. Jag menar att starka konservativa idéer har verkat och väckt gamla ideal till liv igen i vår tid. "På realskolans tid" eller "När man tog studenten" hör man nu oftare i debatten. Man diskuterar kunskap som om den vore någon gammal förnäm upptäckt som man sedan fuskat bort. I diskussionen kan man ana en underliggande misstro mot moderna elevaktiva metoder.Förmedlingspedagogiken inverkar också ofta på klassrummets utformning, bänkar och bords placering och "kateder" mm. Alla skall koncentrera sig och se läraren som är den “bildande” och som förmedlar kunskaperna.

Att använda förmedlingspedagogiken är också en ekonomisk fråga, då man kan spara in på läromedel om man vill. Många har förväxlat elevaktivitet med när eleverna skriver av tavlan. I själva verket är det mera skrivterapi än något annat.  Flera elever kan dessutom inte fokusera aktivt på flera saker samtidigt, kanske på två olika nivåer, en intellektuell och en manuell. Eleven koncentrerar sig på avskrivningen medan lärare förklarar något annat.

Det är den klassiska uppfattningen om lärande som har sin grund i den “gamla folkskolan” eller ännu tidigare “katedralskolan”. Då hade man nått så långt på pedagogikens stege. Men att använda metoder från en annan tid, i vår tid, måste vara korkat, ja nästan  “brottsligt”. Våra elever skolade i mediesamhället känner inte alls igen sig i detta sätt att lära. Hur många skolproblem orsakas av detta, kan man fråga sig?