Datorteknik i skolan - för den utvecklingen framåt?

Jag har i några inlägg i min bloggkrönika tittat tillbaka i “historiens virrvarr” inom några skolområden. Då speciellt IKT-området som ligger mig varmt om hjärtat och som jag vill beröra igen. Syftet är att se om skolan verkligen har utvecklats inom detta område eller att något annat subområde utvecklas i stället Jag vill börja med att referera till  forskaren Ulla Riis som säger:

Utvecklingsprojekt som DOS (Datorn i skolan), ITiS, (Informationstekniken i skolan)  hade en prägel av att höja den allmänna IKT-närvaron i skolans verksamhet, med början hos lärarna. “Centralt inom IKT-fortbildning är programvaror och dess funktioner. Ett mindre fokus är de didaktiska och pedagogiska möjligheterna med IKT kopplat till skolämnena. Detta är något många pedagoger känner sig obekväma med”. (Riis, 1998, s. 51).

Om Riis hittat en av orsakerna till att lärarna i stora delar valt bort det didaktiska IKT-användandet, eller nöjt sig med den egna kompetensen,så finns en delförklaring till att datorer i skolan blivit en marginell företeelse i lärandet på många ställen hittills. Lärarna har gjort sina arbetsblad och förberedelser på daton, som då blivit en modern skrivmaskin. Eleverna har inte fått någon större personlig nytta av datorn i sitt skolarbete, menar jag. I huvudsak har man då, när detta blivit fallet, också använt den i huvudsak som skrivmaskin och “renskrivit” sina skolarbeten inför inlämning i pappersformat.

Lärarnas erfarenheter av IKT i egna förberedelsearbetet ökar snabbt (Riis, 2000, s. 84 – 85).. Riis (2000), visar i en undersökning att 90% av deltagande lärare har dator hemma, 80% uppger att de har god eller mycket god teknisk förmåga med datorn. Däremot används inte detta i undervisningen då lärare inte direkt fått lära sig tillämpa IKT ur pedagogiskt perspektiv utan lärandet av datorn i sig upptar all tid.

Jonas Hällebrand (2009) “Den svenska skolans oförmåga att möta den digitala utvecklingen beror på kunskapsbrist menar IT-pedagogen Jonas Hällebrand. Han varnar för en växande klyfta mellan “uppkopplade och bortkopplade”.
“Den digitala kommunikationen har förändrat ungas sätt att leva. Det är inget nytt eller förvånande. Märkligare är den förändring som inte har skett i skolan, den plats där unga tillbringar hälften av sin vakna tid. När de inte är lediga eller sjuka och hänger på nätet”

Och vad gör skolorna i Sverige? Nästan ingenting. Medieutvecklaren Richard Gatiarski, som föreläser om mötet mellan skolan och den digitala tekniken, talar om en alarmerande liten del av skolorna som har förstått den här utmaningen.

Så länge man själv som lärare tillåts ha “veto” i alla IKT-frågor, så kommer skolan att bli allt mer bortkopplad från samhället i övrigt. När nu IKT är så viktigt i vårt samhälles utveckling så menar jag att ingen får “fega ut” från uppdraget i skolan bara för att man inte vill. Vi kan dra parallellen med den bankanställde som aldrig skulle komma på tanken att säga så, men i teorin kanske “jag vill inte lära mig det nya datasystemet, för jag tycker inte om det”. Detta exempel är inte extremt på något sätt egentligen och skiljer sig i sak inte från skolan. Men i skolan har alla lärare fortfarande någon sorts veto, eller vad man ska kalla det. Denna förmån har inte den bankanställde som bekant. Nästa gång vi besöker banken så fungerar allt till vår belåtenhet i det nya datasystemet, men hur är det med skolan?