Arbetslaget – blev det den framgångsfaktor det var tänkt att bli?

Som teoretisk tankemodell skall förstås arbetslaget vara en framgångsfaktor i skolan. Tyvärr finns det flera både traditionella och andra hinder som ibland omöjliggör ett funktionellt arbetslagsarbete. Men först, vad innebär då arbetslagsarbete?

Enligt Jönsson (1998) “innebär arbetslagsarbete att en mindre grupp lärare (4-8 stycken) har det totala och gemensamma ansvaret för en mindre grupp elever (60-120 stycken). Lärarlaget är heterogent sammansatt med verksamhetsintegrering och ämnesintegrering som
utgångspunkt”.
Ser man tillbaka lite på läraryrket så var det tidigare ett ensamarbete med kollektiv lön. Nu ska läraryrket var ett yrke där man arbetar kollektivt med individuell lönesättning. Den individuella lönesättningen blir lätt ett första hinder i det kollektiva arbetet, kanske genom ovilja att dela med sig av sitt arbete och läromedel. Om man  bibehåller den organisatoriska indelningen, en klasslärare, en klass, där man indelar klasserna efter antal och inte efter elevernas förutsättningar då kan detta också lätt bli ett hinder i arbetslagsarbetet.

Den traditionella lärarutbildningen som de flesta lärare har genomgått, där den genomgripande röda tråden är att man ska klara sig själv. Om man genomgår en individinriktad utbildning, så blir man lätt då en individualist, åtminstone till synsättet och kanske också agerandet. Denna traditionella syn på lärarens vardag går inte helt lätt ihop med arbetslagstanken.
(Sandström, 2005, s. 52) beskriver det så här.“Det finns en strid mellan de som verkar för ämnesövergripande arbetssätt och de som drar mot ämnesfokusering, mellan förespråkare för arbetslagsidén och företrädare för ämneslag, mellan föreställningen om ämnet som föränderligt och om ämnet som fast och avgränsat. En strid pågår även mellan de som vill samarbeta och de som föredrar att arbeta ensamma.
“En tydlig gräns finns även mellan de som har en optimistisk syn på utveckling och de som av Sandström benämns som ”kritiska traditionalister” (Mari Höglund m.fl 2007)

Det största problemet i praktiken är ofta att få ihop lärarnas kompetenser, så att man inte som “huvudlärare i ämnet” undervisar i de ämnen man inte är behörig i. Vid samundervisning måste någon ha ämneskompetensen för att kunna bevaka att eleverna får de bitar som leder till förståelse.  Om man främst ser arbetslaget som en “social plattform”, där man kanske gör avkall på sammansättningen av lärare efter behörigheter. Kanske faller man för att göra  “kompisarbetslag”, där lärare som trivs tillsammans går före den strikta ämnesbehörigheten. Om man gör så uppstår lätt att So-läraren undervisar i matematik, slöjdläraren i bild som exempel, för att man ska bibehålla fulla tjänster inom arbetslagen.

Man kan ibland få för sig att arbetslagstanken som är god, kan bli ett stort hinder för skolutvecklingen i den praktiska vardagen. Arbetslag sammansatta på felaktiga grunder kan bli stora problem i skolarbetet för den enskilde läraren, men främst för elevernas skolutbildning. Man kan spekulera i om de allt sämre skolresultaten också har sin grund i det jag  tagit upp i detta inlägg, förutom det man alltid framhäller, kommunaliseringen, segregering mm.