Vad hände med specialundervisningen?

Om man tittar historiskt på specialundervisningsperspektivet före 1960-talet, så såg man skolsvårigheter enbart som ett elevproblem. Elever som inte kunde följa skolundervisningen var “avvikande” på något sätt.

Värt att nämnas är att år 1900 tog man bort minikurser i skolan och inrättade hjälpklasser. “Det fanns också föreskrifter för fattiga och obegåvade i form av minikurser i skrivning, räkning, kristendom och kyrkosång” . (Groth 2007). Man kan konstatera att specialundervisningen har en lång historia. även om man under tidigt 1900-tal gjorde generaliseringar på ganska lösa grunder.

Först i och med läroplan 69 betonade man att elever med skolsvårigheter skulle undervisas i den “vanliga” klassen, då kallades denna  undervisning - samordnad specialundervisning. “Eftersom man upplevde att problemet låg i skolans arbetssätt och inte hos eleven” (Groth 2007)

År 1988 slopades speciallärarutbildningen och alla lärare skulle därefter arbeta med “specialpedagogiskt arbete”. Speciallärarna skulle arbeta som rådgivare till arbetslagen. Dessa följdes under senare år av specialpedagoger med samma uppdrag.

Detta blev ett paradigmskifte i synen på vad begreppet specialundervisningskompetens betydde, menar jag. rent psykologiskt “växlade” skolan ner prioriteten. Under den ekonomiska krisen på 1990-talet kunde man ofta inte uppehålla speciella insatser för elever i behov av särskilt stöd. Sedan dess har inte specialundervisningen i dess “verkliga” betydelse kommit åter och tagit sin viktiga plats. Man ersatte speciallärarutbildningen 1-1,5 års utbildning med en, till en början, 5 poängskurs i specialpedagogik i lärarutbildningen.

Nu när vi skriver 2010, så anser jag att begreppet specialundervisning ersatts av “resursundervisning” då genomförd av lärare med den korta utbildningen vilket minskat effekten upplever jag. Tyvärr har småskollärarens gedigna utbildning i läs- och skrivinlärning också fuskats bort under ett par årtionden i lärarutbildningen. Vilket gjort att specialundervisningen i de tidigare åren blivit i det närmaste osynlig, enligt mitt sätt att se. Åtminstone den “specialundervisning” i skriv- och läsinlärning som dessa småskollärare kunde ge.

Andra faktorer som inverkat på skolresultaten är den långsamma didaktiska utvecklingen i skolan, och klassorganisationen statiska indelning, som även inverkat på möjligheterna att anpassa skolan till eleverna.

Jag menar att elever med “skolproblem” nu har mycket sämre möjligheter att kunna tillgodogöra sig den nuvarande skolans didaktiska metoder, som ofta inte passar dem. Jag anser även att debatten runt elever med problem med skolan, i det stora hela avstannat. Man betraktar ofta nu för tiden allt i statistiska tal utan att i grunden gå till botten med “problemet skolan”. Att jag tagit upp detta ämne i mitt inlägg beror på vikten av att vi ser över möjligheterna för alla elever som ett måste. Skolan måste förändras för att möta sin tid och möta eleverna på ett individuellt sätt. Fortfarande används övervägande principen att anpassa eleverna till skolan.