Kvalitetsredovisning inte skolans starkaste sida

Kvalitetsredovisning och kvalitetsarbete har historiskt inte varit skolan starkaste sida. Ser man tillbaka 20-30 år så räckte det med att den undervisande läraren tyckte allt allt gått bra, “bra mycket bättre en förra året”. Detta var den kvalitetsredovisningsnivå som då var rådande på många ställen.

I en decentraliserad organisation, där mycket av kvalitetsavgörandena tidigare låg hos den undervisande läraren längst ut i organisationen så “rådde man sig själv”. Lite av detta arv finns ännu ibland kvar trots att vi haft ett lagligt krav sedan 1997 att skolorna och kommunerna skall kvalitetsredovisa sin verksamhet och genom kvalitetsarbete förbättra sig.

När nu kvalitetsredovisningar skall göras så utförs de ibland ganska summariskt, på ett översiktligt och svepande sätt än i denna dag. Alltför ofta gör man kvalitetsredovisningar som man inte kan analysera, eller dra några slutsatser ifrån. Förklaringen är att svepande redovisningar sällan har något innehåll som kan brytas ner och analyseras. Detta fenomen är lätt att se i Skolverkets databas SIRIS.

När man nu gör redovisningar som ska kunna analyseras av andra, skolledningar, skolpolitiker och Skolinspektionen, så är det ändå ofta som om alltför många anser det är på “låtsas” och att de i grund och botten inte betyder något. Sådana här bagateller behöver man inte ta någon hänsyn till som undervisande lärare, eftersom man vet bäst hur det är. Dessa kommentarer kan man höra lite till mans, då och då, i olika skolsammanhang.

Varför har skolan så svårt att lägga “korten på bordet” och ta fram fel och brister kan man undra? Är man inom skolan extra känslig för att man ska komma till korta och kommenteras av “utomstående?”

Ibland undrar jag om detta är ett tecken på att skolan distanserat sig från samhället, även i detta avseende. Man kan tolka in att utomstående inte ska hantera skolans problem, det ska skolan själv göra. Det  kan väl inte vara dålig insikt om syftet med kvalitetsarbete och syftet med ett utvecklat kvalitetsarbete?

Att arbeta i skolor i Sverige som kanske inte ser sina tillkortakommanden, blir nästan lite genant. Skolinspektionens rapporter visar på stora och små svagheter som är ett faktum. Då måste man med mina ögon vara lite ödmjuk och ta åt sig kritiken och gå till “botten” av problemen, för att göra skolan bättre för eleverna.

Kvalitetsredovisningen ska alltid börja hos arbetslagen, det är där skolans bra och dåliga sidor visar sig tydligast. Om inte detta blir skolans verklighet, utan omtolkningar och betraktande av skolan “uppifrån” ett tjänstemannaperspektiv, så blir kvalitetsredovisningar inte värda namnet.

En bra skola ser brister och svagheter som utvecklingsmöjligheter inte som nedgörande kritik. Det är annars kanske mänskligt att i stället gå till försvar, vilket bara leder till osynliggörandet av problemen. Att ha fel och brister visar bara på att man inte hunnit tillräckligt långt i processen ännu.