Nya lärarutbildningar – inget nytt under solen.

Regeringens förslag till nya lärarutbildningar känns hämtade från historiens källarvalv. Då när det begav sig fanns förskollärare-, låg-mellanstadielärare-, ämneslärare- och yrkeslärareutbildningar.

I propositionen Bäst i klassen föreslår man – en “ny” lärarutbildning (prop. 2009/10:89), som riksdagen nyligen beslutat om (bet. 2009/10:UbU16, rskr. 2009/10:248) anges bl.a. att dagens lärarexamen ska ersättas av fyra nya yrkesexamina: förskollärarexamen, grundlärarexamen, ämneslärarexamen och yrkeslärarexamen. Man kan undra varför allt känns alltför bekant. Har vi hört detta förut kan man undra?

Sigbrit Francke , universitetskansler sa redan 2005:
“På flera håll har de blivande lärarna inte fått lära sig, eller behövt lära sig, hur de ska lära eleverna läsa och skriva. De har inte heller behövt lära sig hur man sätter betyg.”

                
Hur i herrans namn kan man utbilda lärare som inte har grunderna i läs- och skrivinlärning, kan man undra. Har man varit spritt spångande galna, eller är det okunskap eller naivitet. Det får mig att fundera över hur man bedömer lämpligheten både på riksskolpolitiker och lärarutbildarna som glömt sin hemvist och tydligen också sitt ansvar. Har man glömt skolans uppdrag helt och hållet? Ibland måste man välja mellan väl beprövad erfarenhet och olika dagsländor. Det förstnämnda brukar leda till framgång det andras resultat brukar avslutas med konstaterandet “det hade jag ingen aning om”.

“Den viktigaste orsaken är valfriheten, de lärastuderandena har själva fått forma sin utbildning och då har de kunnat slippa till exempel kurser i hur de ska lära eleverna att läsa.” Säger Sigbrit Francke vidare.

Valfrihet kan vara bra, men blir lätt till “ingenting”, menar jag. Detta har lett till att olika lärosäten som granskats inte håller måttet som utbildningsplats för lärare, enligt Högskoleverket. Dessa måste nu upp till bevis.

Vi kan inte fortsätt att utbilda lärare som inte håller måttet om man ser till vad som fordras för yrket  Enligt universitetskansler Sigbrit Franke finns flera orsaker till bristerna  i den nuvarande utbildningen som funnits nu några år.

– Dels är det här en reform som genomfördes väldigt snabbt utan någon anständig planeringstid och utan särskilda resurser för att förstärka forskningsanknytningen. Självfallet har riksdag och regering ett stort ansvar, det är ju där besluten har fattats.

– Sedan är det ju också gamla traditioner som lever vidare, det är maktfrågor inom universitet och högskolor och det handlar om rektors intresse för lärarutbildningarna. Så ansvaret ligger på en rad olika nivåer.

Sigbrit Franke anser att den nya reformen är bra i grunden och att den här nya lärarutbildningen kan bli bra, men nu är ännu bristerna många och graverande. Problemen är allvarliga och kraftfulla åtgärder måste sättas in.

– Man kan inte acceptera en undervisning som uppvisar så många problem och brister, säger universitetskansler Sigbrit Franke vidare  om de nuvarande lärarutbildningarna.
För mig verkar det helt ofattbart att man kan skaka fram  antaganden “ur rockärmen” som man sedan bygger lärarutbildningar på, som den nuvarande lärarutbildningen. Det är hög tid att återknyta till det som varit bra i tidigare lärarutbildningar och utveckla dessa för framtidens skola tillsammans med ny skolforskning. Vi har inte råd att experimentera med politiska förtecken, då vår skola är en medborgerlig rättighet, dvs. att alla elever ska kunna skaffa sig en bra, modern utbildning utan grundlösa antaganden och “kvasivetenskap.”