Kunskapen om lärandet finns – varför används det då inte oftare av alla?

Vems är skulden kan man fråga sig? Kunskapen om det verkliga lärandet har funnits sedan minst 40 år. Flera undersökningar visar hur stor del av eleverna som lär på det ena eller det andra sättet

I Läroplan 1994 kan man läsa att: “ skolan ska sträva efter att varje elev utvecklar sitt eget sätt att lära och utvecklar tillit till sin egen förmåga”.

Redan i 1962 års läroplan stod det at: “alla elever ska inte ställas inför samma undervisning och krav, undervisningen skulle individualiseras” (Berg, 1999).

Enligt Lytsy (1998) “så passar inte den traditionella skolundervisningen för alla elever. Elever med inlärnings eller koncentrationssvårigheter kan ha problem på grund av att skolans undervisning inte passar just deras lärstil. (Sätt att lära) (Maria Carlsson 2008)

I undersökningar (Boström & Wallenberg, 1997) har det visat sig att:

“En lärare som presenterar sin information verbalt når 20 procent av eleverna.

Den som kompletterar det muntliga med en visuella hjälpmedel når ytterligare 30 procent.

Genom att låta de som lyssnar själva diskutera innehållet kommer informationen fram till ännu 20 procent

och ytterligare 20 procent nås genom att de aktivt får arbeta med olika moment”.

Valet att gå ifrån katederundervisning (förmedlingspedagogiken) borde inte vara svårt om man vet fakta och olika undervisningsmetoders effektivitet Att som lärare ändå framhärda att förmedlingspedagogiken är effektiv blir då lite absurt.

Valet står mellan 20 % och 90 % av eleverna som kan tillgodogöra sig undervisningen för sitt lärande. Vad är problemet?