Leder lärarlegitimationen till större professionalism?

Om man ska se lite djupare på lärarens vardag och lärarens yrkesspråk så ser man att det bara höjer sig strax över vardagsspråket. Lärarna har fastnat i vardagsspråket även som yrkesspråk, kanske därför att de ska kommunicera med alla föräldrar, kan man förmoda. Man behöver bara bli förstådd av alla, där ligger ribban, för lärarnas yrkesspråk. Där ligger också ribban för yrkets status.

Alla yrken som har en teoretisk överbyggnad, måste ha ett yrkesspråk som har en tydlig vetenskaplig förankring. Bland många lärare finns ingen sådan nivå har forskare konstaterat. Det är förekomsten av ett yrkesspråk som ger status och yrkesinnehåll, det som avgränsar professionen.

Rubriken antyder att lärarlegitimationen och strävan efter denna inte leder till  någon synbar förändring av lärarens profession. Den kommer inte att tillföra någonting, den blir bara kosmetika på ytan.
Jag brukar säga att läraryrket är en “ungefärlig” verksamhet, som grundar sig på praktisk tillämpning, utan att man måste använda ett teoretiskt språk för att beskriva olika yrkesskeenden.

Varje yrkesspråk måste “luta” sig mot en metanivå, dvs den vetenskapliga förankringen, förmågan att gå utanför sig själv. Man måste använda det vetenskapliga tänkandet, gestalta idéer och förklaringar som är generella och allmängiltiga och som är något helt annat än lektionsplanering.

I studier har man visat att lärarna sällan använder metaspråket i sin vardag för att beskriva sammanhang och faktiska delar. Man använder facktermer på ett slumpmässigt och ostrukturerat sätt. Ofta ligger språket på det känslomässiga personliga upplevda nivån i stället.

Många gånger finns ingen dialog om yrkets innersta kärna, med förankring i det vetenskaplig metaspråket. I studier av lärarnas grundkunskaper har man försökt hitta förklaringar till att yrket förlorat i status. Det räcker inte att öka mängkraven på lärarutbildningarna för att nå vidare, har man konstaterat. Professionen är pudelns kärna.

Läraryrket har enligt mitt sätt att se, aldrig haft någon reell vetenskaplig förankring, det man menar med detta. Det är alltså inget som “kommit fram” de senaste tio åren även om man försöker påskina detta. Även om kraven på att bli lärare urholkats så är det inte hela sanningen.

Problemet har jag redan berört, läraryrkets många ytligt vetenskapliga delar. För att nå framgång måste man få bort tesen, “att lära sig bli lärare av andra lärare”. Detta förhållningssätt leder inte till fördjupade kunskaper. Många kurser inom lärarutbildningen ligger  fortfarande  på en grundnivå, som inte avspeglar syftet med högskoleutbildning.

Man måste ha ett annat fokus än man har idag. Att utexaminera lärare som har ytliga kunskaper i psykologi och sociolog är menar jag ett svek. Det är ju dessa kunskaper man ska ha i sin vardag för att lösa sitt uppdrag i skolan. En pedagog utan djupare kunskaper ska inte arbeta i skolan enligt min tes.

Är läraryrket fortfarande ett ensamarbete? Varför?

Rubriken är lite tillspetsad men har i grunden fortfarande aktualitet  Mycket av detta har sin grund i om  lärare  kan vara “kallade” eller att man mera har yrket bara som ett arbete. menar jag.  Med detta vill jag ha sagt att förutsättningarna för att bli lärare är olika för olika människor. Detta är viktigt menar jag för den skoldebatt som förs, och de reella förändringar man vill göra.

I debatten från lärarfacken har man påpekat det ökande administrativa arbetet. I många fall är dock syftet gott att involvera eleverna och deras vårdnadshavare i läroprocessen, vilket måste ses som positivt Tidigare i skolans historia fanns inget sådant medbestämmande. På de gamla ”kvartarnas” och de tidiga utvecklingssamtalens tid, redovisade läraren sin syn på eleven och den lilla tiden räckte sällan till någon djupare dialog. Av tradition ledde läraren och därtill talade mest på dessa “föräldrasamtal”.

Varför klagar man högljutt om reformer som är positiva? Felet om man skall kalla det så, beror på skolans oförmåga att förändra sig.

Läraryrket har i grunden alltid varit ett “ensamarbete” som riktats mot klassen. Ser man längre tillbaka, så satt lärarna ofta ensamma kvar i sina katedrar efter skoldagen och förberedde sina lektioner eller gjorde dessa hemma. Nu sitter man tillsammans i “arbetslag” på skolan och arbetar ofta enskilt. Man förbereder sina lektioner och sköter allt förberedelsearbete själv som tidigare. Så i grunden menar jag att inget har förändrat sig nämnvärt om man ser lite djupare.

Varför räcker tiden inte till att göra ett gott arbete?  Med den inställning man fortfarande ofta har, att man måste göra allt själv som tidigare, alla förberedelser, alla lektioner och därtill ett ökande administrativt åtagande. då får man mera att göra

En annan aspekt är att fortfarande bedrivs mycket av den administrativa skolverksamheten  i mötesform i skolan där allt ska meddelas muntligt. Detta är skolans sätt att hantera det mesta., nu och i gamla tider, trots alla nya sätt att kommunicera. På dessa möten skall man ofta sitta och anteckna det som man kunde få på papper direkt eller för den delen som datafil. Denna del tar åtskilligt med tid från lärarnas arbete för eleverna. och är sällan effektivt, enligt min erfarenhet. Visst måste man träffas när det behövs, men inte i den utsträckning som ibland görs. nu. Detta är en allmän uppfattning från många av mina kollegor.

Man kan ju ta bort något från lärarnas arbetsuppgifter säger många. Detta går i grunden inte, då många saker är lagstadgade. En debatterad fråga finns genomgående. Ska pedagogisk personal  bedriva rastvakt, bussvakt  och andra tillsynsuppgifter kan man fråga sig?  Nej menar jag, lärarnas tid skall användas till pedagogiska spörsmål för elevernas bästa.  Men visst kan lärare  ändå vistas bland eleverna utan att ha rollen av “polis”. Rastvakt säger ju vad det handlar om.

Finns det någon lösning på problemet? . Man kan t. ex rationalisera genom att arbeta i “riktiga” arbetslag, där man som lärare kan ha samma lektion flera gånger i olika elevgrupper, man kan låna ut material till sina kollegor. Därtill kan man variera gruppstorlekarna efter det man ska göra. Ska man visa film kan man göra det för flera klasser som exempel och då behövs kanske inte alla lärare för detta. De kan göra andra saker under tiden. Jag kan räkna upp flera sätt att arbeta på, men det kan räcka.

Den kraftfullaste möjligheten för lärarna är en förändring av lärarrollen., den pedagogiska lärarrollen.  Man behöver inte längre vara “bäst klassen”, den som har “all” kunskap. I moderna elevaktiva metoder behövs inte detta, Då lärarens förmedlande roll försvinner till förmån för strategens, coachens och samordnarens roll. Så visst finns det mycket att förändra i de traditionella mönstren. I alla elevaktiva system är läraren fortfarande pedagogen, med pedagogens insikter, det får man inte glömma. Man behöver inte “förlora greppet” bara för att man har en skola på elevernas villkor. Det finns många goda exempel på detta, men tyvärr inte som allmän regel.

När kommer skolan på rätt köl igen?

Vår skolminister fick denna fråga av några journalister. Han svarade “att det kommer att ta lång tid, minst 10 år”. Om nu skolministern blir sannspådd och det tar minst tio år innan skolans resultat är acceptabla, hur ser då vägen dit ut?

Nu är det förstås så att ingen utveckling kommer av sig själv, varken av nya läroplaner eller nya kursplaner eller för den delen nya lagar och förordningar.

Hur har man tänkt att gå tillväga i perioden 0 – 10 år? Det mesta av detta är gömt i dunkel. Jo en sak har framträtt ur dimmorna och det är behörigheten att undervisa.  Att få undervisa i ett eller flera ämnen betyder inte automatiskt att skolan blir bättre. Man kan förstås hoppas det, men flera undersökningar pekar även på andra faktorer hos lärarna som är viktiga, entusiasm, personliga förutsättningar, intresse för elevernas lärande, vara förebild , framtidsinriktad m fl.

Hur ingjuter man framtidstro, samlar krafterna och gör läraryrket attraktivt igen?  Där ligger den stora utmaningen. Då duger inte skolan i sitt nuvarande  “utförande”. Lärarnas kunskaper måste hela tiden “fyllas på” och anpassas till verkligheten om skolan ska få tillbaka sin trovärdighet, man kan aldrig “planera sig ur en kris”. Att fortfarande tro på tesen “ jag är lärare så jag behöver inte lära mig något mera ”. Detta blir i det långa loppet bara tragiskt.

Med över 35 års erfarenhet av skolan och skolans inre liv, så ligger det lite sanning i detta. Man kan i skolan undervisa efter 1950-60 års metoder utan att någon reagerar. Det är fullt legitimt att göra som man själv vill utifrån sina personliga ställningstaganden. “Rektorernas pedagogiska ansvar syns sällan i det dagliga arbetet”. (Skolinspektionen 2010)

Du tycker kanske att jag är väl pessimistisk nu, men varför väljer många lärare bort datorernas möjligheter som ett exempel?  Jo man tränar förstås på  multiplikationstabellerna, ordkunskap mm i olika träningsprogram på datorerna. Många av dessa nu tjänstgörande lärare har en bakgrund i gamla förlegade metoder som ofta inte grundar sig på vetenskaplig forskning . Det har Skolinspektionen konstaterat vid sina inspektioner.
Ett exempel som man iakttagit är att många använder metoden “nöta” in saker mekaniskt. utan att “huvudet” är med, det blir ytterligare ett bevis på att man inte följt med i modern skolforskning.

I dagarna kom ytterligare en undersökning från skolverket, där man slår fast att flickor får bättre slutbetyg än pojkar. Nu vet man att förstärkande faktorer kan vara att flickor är mognare i grundskoleåldrarna, tar skolan på mera allvar. Det är den positiva tolkningen.

Tyvärr är inte detta hela sanningen menar jag. Skolans gamla arv tittar säkert fram här, när olika lärare ska sätta betyg. De gamla skolkriterierna flit, passa tider, ordning och uppförande som grundar sig i folkskolans gamla ideal moral, flit, renlighet och att man hade fördel av social ställning. Det enda man får sätta betyg på är elevens kunskaper enligt betygskriterierna, inget annat.

Om gamla ideal spelar in i skolan på 2000-talet, då har vi en faktor till som visar på att skolan kantrat. Vi står inför en gigantisk räddningsoperation om skolan skall komma på rätt köl igen.

Tyvärr har skutan redan kantrat, menar jag och är på väg mot botten. Många lärare ser ingen väg hur man skall rädda “skeppet”. Så det är bråttom att staka ut en framtidsväg och “länspumpa” skeppet för allas skull inte minst för elevernas.

 

Svensk skola är inte intressant längre

Enligt flera källor bedrivs det för lite utbildningsforskning i Sverige. Ett exempel följer här “Många gånger saknas det vetenskaplig grund för de pedagogiska metoder man använder i skolan. Vad gör regeringen åt detta” säger Bertil Östberg, statssekreterare i Utbildningsdepartementet.

Det råder ingen brist på allmän skolforskning, när det gäller ex rektorernas roll, skolgårdarnas  betydelse, osv. Men det som är väsentligt forskar man inte om, det som händer i klassrummet. Den forskning som svensk skola behöver verkar inte var intressant.

“Barn som misslyckas i skolan har en kraftigt ökad risk för många hälsoproblem och särskilt psykosociala problem. Det gäller barn från alla socialgrupper. Därför är det viktigt att forskningen ger lärarna vägledning för hur de ska arbeta,” säger Knut Sundell, som har gått igenom avhandlingar mellan 1997 och 2006 för att titta på vilka som innehåller utvärderingar av metoder. Hans kartläggning visar att endast en liten del av avhandlingarna inom det pedagogiska området har detta som sitt syfte.

Professor John Hattie från Nya Zeeland har sammanställt ett gigantiskt material (800 metastudier från över 50 000 olika undersökningar som omfattar mer än 80 miljoner elever) som publicerades 2009. Slutsatserna visar att svenska pedagogiska reformer och rekommendationer i många fall varit till mer skada än nytta.

John Hattie använder ett standardiserat mått, kallat effektstorlek, för att beskriva vad som påverkar elevers skolprestationer. Dessa värden kan vara både positiva och negativa. Eftersom forskning från vissa delar av u-världen visar att barn lär sig utan att gå i skolan drar John Hattie slutsatsen att en effektstorlek * som är lägre än 0,15 antyder att skolan haft en skadlig effekt. Ett vanligt resultat är effektstorlekar på mellan 0,15 och 0,40, vilket han tolkar som måttliga effekter. Effektstorlekar på 0,40 eller högre menar han är starka och eftersträvansvärda.

Jag menar att svensk skola bara “kör på i ullstrumporna”, utan att någon analys av kvalitet initieras. Man tror så mycket utan att ha någon som helst vetenskaplig grund för sina antaganden. Ett exempel är det arbete som läggs ner på analys och åtgärder inom skolan, vilken näst intill är försumbar.

Ibland kan tanken komma att många inom skolväsendet “drabbats” av hybris med det uttalade mantrat. “Vi är faktiskt bäst vad än andra säger om oss” Detta storsvenska sätt att hantera skolan har gjort att vi nu halkat efter andra länder och i sinnevärlden blivit landet lagom på allvar. Men lagom är tyvärr inte gott nog i den värld vi lever i.

=====================================
Effektstorlek bakgrund.

* Hattie säger "effektstorlekar" är det bästa sättet att svara på frågan "vad har störst inflytande på studenternas lärande?". En effekt-storlek 1.0 är vanligen samman med:

• främja elevernas prestation på ett år, eller förbättra nivån på lärandet med 50%

• ett samband mellan vissa variabel (t.ex., mängden läxor) och uppnåendet av cirka 0,50

• Ett två betyg språng i GCSE, t.ex. från ett C till en A

En effekt storlek 1,0 är uppenbarligen enorm!  (Det definieras som en ökning med en standardavvikelse)

GCSE- examen
Grundläggande behörighet
Utbildning som omfattar minst 3 ämnen i GCSE/IGCSE (General Certificate of Secondary Education/International General Certificate of Secondary Education) samt minst 2 ämnen i GCE A level (General Certificate, Advanced level), totalt 5 olika ämnen, ger grundläggande behörighet till högskoleutbildning i Sverige. Även andra kombinationer av ämnen i GCSE och GCE kan ge grundläggande behörighet: